bör väl icke finnas på en officers läppar, när han har att göra med två värnlösa qvinnor. Majoren teg; fru Katarinas lugna ord och den värdighet, som stod att läsa i hennes ansigte, bragte honom ur fattningen. På en lång stund kunde han icke få fram ett enda ord, men slutligen sade han, i det han gick fram til Alfhild: — Ni måste åtminstone följa mig. — Tillbaka, eländige, utropade den unga fickan och gjorde en afvärjande rörelse med handen, rör icke vid mig, ty jag kan försvara mig! — Ha, ha, ha! skrattade majoren hånfullt, jag undrar hvad ni har att försvara er med. Hör ni icke skotten, fortfor han och lyssnade uppmärksamt; det är finnarne som väga sig ända hit, men jag vill hoppas att generel Kamenski tar mot dem så, som de förtjena. — Min man, är han här? O, om han visste att jag är honom så nära, då . .. — Det skall han aldrig få veta, afbröt majoren häftigt, och om detta också skulle komma till hans kunskap, så skall det båta honom föga, ty jag ämnar icke lemna er i hans händer. Följen mig! — Nej, vi följa er aldrig af fri vilja, svarade Alfhild bestämdt och omfamnade modren. — Hå, hå, min lilla dufva, sade majoren och gick fram till fru Katarina, som trotsigt inväntade honom, ni blir väl lagom modig när några dagar gått till ända. Jag har icke tid