Fru Katarina upplyfte sakta hufvudet och lyssnade några ögonblick; slutligen svarade hon: — Xära barn, du öfverdrifver, tror du att pappa skall våga anfalla ryssarne här? Bullret kommer ju deraf att Kamenski skickar sina trupper söderut och mottager nya från Alavo. Nej, nej, fortsatte hon och skakade tviflande på hufvudet, jag hoppas ieke mera på någon räddning, våra fiender äro för sluga och pappas styrka för liten för att kunna befria oss. Lägg dig Alfhild, du behöfver nog sofva och hemta krafter till nästa dag, som också blir en stridens och . .-. Här afbröts fru Katarinas tal derigenom att dörren häftigt rycktes upp oeh major Demidoff, åtföljd af Antti, störtade in. — Skynda, skynda, gören er färdiga att följa oss, utbrast majoren och närmade sig Alfhild; ni måste genast härifrån och det inom fem minuter! — Hvarthän vill ri då föra oss? frågade fru Katarina och kastade en betydelsefull blick på Alfhild. Ni synes icke göra afseende på, om vi sjelfva önska lemna detta ställe? -— Nej, jag fäster icke det ringaste afseende dervid, svarade majoren hastigt. Men tiden skrider fram och ni måste nu följa mig, såvida jag icke skall använda våld. — Våld, eftersade fru Katarina och upplyfte hufvudet med en stolt åtbörd, detta ord