Fru Katarina upplyfte sakta hufvudet och
lyssnade några ögonblick; slutligen svarade
hon:
— Xära barn, du öfverdrifver, tror du att
pappa skall våga anfalla ryssarne här? Bull-
ret kommer ju deraf att Kamenski skickar
sina trupper söderut och mottager nya från
Alavo. Nej, nej, fortsatte hon och skakade
tviflande på hufvudet, jag hoppas ieke mera
på någon räddning, våra fiender äro för sluga
och pappas styrka för liten för att kunna be-
fria oss. Lägg dig Alfhild, du behöfver nog
sofva och hemta krafter till nästa dag, som
också blir en stridens och . .-.
Här afbröts fru Katarinas tal derigenom att
dörren häftigt rycktes upp oeh major Demi-
doff, åtföljd af Antti, störtade in.
— Skynda, skynda, gören er färdiga att
följa oss, utbrast majoren och närmade sig
Alfhild; ni måste genast härifrån och det inom
fem minuter!
— Hvarthän vill ri då föra oss? frågade
fru Katarina och kastade en betydelsefull
blick på Alfhild. Ni synes icke göra afseende
på, om vi sjelfva önska lemna detta ställe?
-— Nej, jag fäster icke det ringaste afse-
ende dervid, svarade majoren hastigt. Men
tiden skrider fram och ni måste nu följa mig,
såvida jag icke skall använda våld.
— Våld, eftersade fru Katarina och upp-
lyfte hufvudet med en stolt åtbörd, detta ord