— 408 —
på bröstet, ty den bästa medalj vi kunna er-
hålla är fosterlandets erkänsla och dess vits-
ord om att vi, så långt förmågan sträckt sig,
alltid uppfyllt vår pligt. Men nu har jag
att göra dig en annan fråga, och den lyder
så: älskar du Alfhild?
Erik stannade i det en mörk rodnad öfver-
flög hans manliga drag. Han visste icke hur
han skulle besvara Roths fråga.
— Ja, inföll han slutligen i låg ton, jag
älskar er dotter.
Vid dessa ord sänkte han hufvudet mot
bröstet och afbidade med oro faderns svar.
— Och Alfhild? var Roths korta fråga.
— Älskar också mig.
Roth frågade icke vidare, men syntes för-
sjunken i djupa funderingar och gaf icke akt
på hur hopp och fruktan ömsevis vexlade i
Eriks drag.
Landstigningen hade försiggått. Partigän-
garnes djupa leder utbredde sig längs stran-
den och i allas ögon brann en glödande strids-
lust. Men Roth märkte icke att de äfven
hade sina ögon skarpt fästade på honom; han
tycktes hafva glömt i hvad afsigt han kom-
mit hit. Men slutligen upplyfte han hufvudet,
fäste sina blickar länge och pröfvande på Erik
och sade:
— Tag henne, om hon älskar dig och du
henne.
I detsamma ljöd en klar röst bakom dem: