rk
i sitt inre hyser den varmaste önskan att
detta måtte blifva det sista. På samma
gång göra vi oss icke så stora förhoppnin-
gar som man tror om beskaffenheten af den
revanche våra vapen kunna utkräfva; vi äro
fullt. öfvertygade om att landets lefvande
krafter, mobil- och nationalgardena, skola
bereda de preussiska armåerna större mot-
gångar än de hittills rönt; men om vi oek
måste befara nya olyckor för Frankrike,
skulle vi derför ej Visa mera ifver att be-
gagna första tillfälle till att få sluta fred.
Tvärtom.
Freden, afslutad i dag, skulle lätt kunna
blifva ohållbar; och just emedan vi icke
vilja ånyo börja ett krig, måste vi ha en
fred .som kan ega bestånd. Det är nödvän-
digt att det fredsslut, som skall underteck-
nas, leder till en allmän afväpning i Europa
i stället för att framkalla ytterligare rust-
ningar.
cSe der hvad i vårt land bönderna så
väl som arbetarne, handlandena såväl som
jordegarne och industri-idkarne, de höga och
de låga, männen och qvinnorna, säga sBing-
emellan.
Männen känna sig födda till verlden för
ett annat ändamål än att tjena till kanon-
mat; qgvinnorna kunna ej, sedan de nu
offrat. . sina män och bröder åt krigets de-
mon, förmå sig att en kort tid härefter offra
äfven sina söner, dessa stackars kära barn,
hvilkas blonda hufvuden de tiycka mot sina
hjertan, under det de höra kulsprutorna
spela. :
CMå man icke låta sig bedragas, Kriget
har nu ändrat både karakter och ändamål.
Hvad vi försvara, det är vårt områdes in-
tegritet och vårt nationela oberoende, det
är civilisationens och frihetens sak. För
att rätt väl förstå detta, är det nog att
aktgifva uppå, huruledes de män, som i lag-
stiftande församlingen voro de ifrigaste mot-
ståndarne till bibehällandet af stående ar-
måer och stora utgifter för militärväsendet,
huruledes de män, som voterade mot kriget
i juli smånad detta år, nu, stående i spet-
sen för regeringen, äro mindre än andra
böjda för att ingå på en bedräglig fred samt
ropa med den mest okufliga ihärdighet:
Icke en tum af vårt område!
I morgon måhända — och om det icke
sker i morgon, blir det i öfvermorgon -—
skola Europas statsmän pröfva fredsfrågan.
Må de då ej lemna ur sigte hvarken hvad
som föregått eller den verkliga betydelsen
af vårt motstånd.
Såsom ytterligare bidrag till kännedomen
om tänkesättet i Frankrike för närvarande
meddela vi följande proklamation, utfärdad
af prefekten i departementet Bouches-du-
Rhöne, hr Delpech, i anledning af Bazaines
kapitulation :
Medborgare! Då fransmännen ännu voro
värdiga detta namn, var ordet kapitulationt
okändt i språket. Sedan den förrädiska
mannen från Sedan utbredde. sin förpestade
anda öfver det franska folket, återljuder
detta uttryck, som är så vanligt för kejsar-
dömets fega drabanter, i alla depescher.
Metz sätter kronan på hvad som skedde i
Sedan ; röfvaren från Mexiko har i nedrig-
het höjt sig upp till mannen från Elys6e.
Hvar äro de uslingar, som ännu våga
kalla sig bonapartister? Hvar äro de för-
räddare, som ännu drömma om en restaura-
tion? En ny sera öppnade sig för Frank-