EO ROR
om att lifsmedel funnos qvar endast för åtta
dagar, hvadan nödvändigt vore att fatta ett
beslut, innan förråden blefvo alldeles ut-
tömda.
General Busson omtalar huru vid detta till-
fälle tillgick inom kretsen af 6:te kårens ge-
neraler, hvartill han hörde. Sedan marskalk
Canrobert uppläst Bazaines bref angående den
sorgliga belägenhet, i hvilken armån och sta-
den Metz befunno sig, drog han sig tillbaka,
anmodande dem att rådslå om hvad som ef-
ter deras mening börde under nuvarande om-
ständigheter göras. Oaktadt divisionsgenera-
lerna aldrig förr blifvit åtsporda rörande de
militära operationer, som haft denna olyckliga
belägenhet till följd, gingo de i armåns in-
tresse in på att föreslå följande kapitulation:
Som lifsmedel icke längre finnas, skall hären
i Metz samtycka till att kapitulera på de vil-
kor, att den får marschera inåt Frankrike med
fanor, vapen och bagage, för att draga sig
tillbaka till en stad i södra delen af landet,
dervid förbindande sig till att icke tjena mot
Preussen under återstoden af detta krig —,
samt att det skall stå staden Metz fritt att
fortsätta sitt försvar. I fall dessa vilkor icke
antagas af fienden, äro vi beslutna att slå oss
igenom med vapen i hand och heldre falla
som en man än gifva oss. Denna handling,
som underskrefs af 6:te kårens fem divisions-
generaler, tillställdes marskalk Canrobert, med
begäran att han måtte öfverlemna densamma
till marskalk Bazaine.
General Busson berättar vidare att han föl-
jande dag lät meddela Bazaine ett af honom
uppgjordt förslag till en genombrytning af de
fiendtliga linierna. Han erbjöd sig att ispet-
sen för 10,000 man bana en väg för den öf-
riga armån. Detta förslag medförde emeller-
tid intet resultat; marskalken bevärdigade ej
ens generalen med ett svar.
Den 11:te förnam man i Metz att general
Boyer afreste till Versailles för avt å högste
befälhafvarens vägnar underhamdla om kapi-
tulationen. Den 18:de kl. 2 e m. samman-
kallades divisionsgeneralerna, regementsche-
ferna och de högsta embetsmännen vid in-
tendenturen af kårcheferna, och dessa talade
nu med dem om marskalk Bazaines planer
och resultaten af de steg, som vidtagits af
general Boyer, den der dagen förut återvändt
till högqvarteret. Under den sammankomst
marskalk Canrobert hade med 6:te kårens ge-
neraler, röjde han den största förligenhet, då
han skulle uttala sig om general Boyers be-
skickning. Först efter många omsvep kom
han fram med att konungen af Preussen icke
ville erkänna regeringen för natienalförsvaret,
men deremot gerna och till mycken fördel
för den franska armån ville underhandla med
den af kejsaren tillförordnade regeringen samt
att högste befälhafvaren i följd häraf ämnade
ånyo afsända general Boyer med uppdrag att
förmå kejsarinnan att samtycka till detta för-
slag. Marskalken anmodade generalerna att
kalla tillsammans sina officerare och göra det
klart för dem att det enda medel, hvarigenom
Metz-armån kunde med heder komma ur sin
sorgliga ställning, bestode uti att åter insätta
den regering, kejsaren tillförordnat. För att
uppnå detta resultat behöfdes blott några få
dagar; armån skulle sedan med fanor, vapen
och bagage få begifva sig till en stad i det
inre af Frankrike, der man skulle proklamera
den nya regeringen.
Officerarne gingo in på detta Bazaines för-
slag, emedan de icke sägo nägon sunan möj-
lighet att med bibehållen krigsara komma från
saken. Samma dag gafs order att man skulle
hålla sig redo att bryta upp vid första signal.
Man gaf alla stabsofficerare en karta öfver de
preussiska anfallsverken endast för att betaga
dem modet genom att visa dem huru öfver-
lägsen preussarnes styrka var. Denna anord-
ning var ctt rent bedrägeri af högste befil-
hafvaren, ty då de franska officerarne sedan
