sitt, förehafvyande och nödgades återvända till
staden.
Det var då som armåkårernas chefer kommo
och tillkännagåfvo för kejsaren, att deras trupper,
sedan de under nära 12 timmar utstått en ojemn
strid och voro försvagade af ansträngningar och
hunger, ej längre kunde göra ett allvarsamt mot-
stånd. I sjelfva verket blefvo soldaterna, tillbaka-
drifna mot vallarne och i vallgrafvarne, decime-
rade af fiendens artilleri, och sjelfva Sedan, öfver-
fyldt af spillrorna från samtliga kårer, bombar
derades på alla häll. .
Granaterna antände husen och träffade dei dem
inburna sårade. Den stora kasernen, förvandlad
till ett hospital, på hvars tak den med rödt kors
försedda flaggan svajade, :skonades icke; och de
på gården sammanpackade karlarne och hästarne
träffades oupphörligt. Många officerare och sol-
dater dödades på de af fiendens eld bestrukna ga-
torna; bland de sålunda dödade befunno sig tvenne
generaler. . .
Kejsaren försökte då att bringa till general
Wimpffens kunskap huru angeläget det var att
begära en vapenhvila, emedan hvarje ögonblicks
uppskof endast ökade offrens antal. Utan under-
rättelser från generalen, lät kejsaren, vid anblic-
ken af så mycket onyttigt utgjutet blod, och i en
så hopplös belägenhet, på citadellet upphissa den
hvita flaggan. : :
Samtidigt sände konungen af Preussen en offi-
cer till Sedan för att uppfordra platsen att gifva
sig. Emedan kejsaren ej hade befälet öfver ar-
meån, hänvisade han honom till fonrral Wimpffen.
Den sistnämnde, som insåg det betänkliga i situa-
tionen, och icke ville taga på sitt ansvar initiati-
vet till en kapitulation, insände sin afskedsansö-
kan, hvilken icke beviljades.
Kejsaren. som i tidningarne läst konungens af
Preussen förklaring, att han icke förde krig mot
Frankrike utan mot dess suverän, tvekade icke
att gifva sig fången, i den förhoppning, att sedan
syftet af kriget ernåtts genom uppoffringen af
hans frihet, segraren skulle blifva mindre sträng i
sina fordringar gent emot Frankrike och dess ar
m. Med en af sina officerare sände han konun-
gen följande bref: .
Sire fMonaiear mon frere), Då jag ej lyckats
finna döden bland mina trupper, återstår mig en-
dast att lemna mit svärd 1 ers majestäts hän-
der. Jag är ers majestäts gode broder.
Navoleon.
Konungen svarade som följer :
Sire (Monsietir mon fröre). Beklagande de om-
ständigheter, under hvilka vi träffas, emottager jag
ers majestäts svärd och ber er utse en af edra
officerare, försedd med fullmakt att underhandla
om den armås kapitulation, som kämpat så tap-
pert under ert befäl. Å min sida har jag för
detta ändamål utsett general Moltke. Jag är ers
majestäts gode broder. Wilhelm.
tanför Sedan den 1 september 1870.
General Wimpffen begaf sig till preussiska hög-
qvarteret för att der diskutera kapitulationsvilko-
ren. Under sammankomsten försökte den franske
generalen att erhålla gynsammare vilkor; men
general Moltke svarade: Er armå räknar 1 detta
ögonblick icke mer än 80,000 man; vi hafva
230.000, som fullständigt omringa er. Vårt artil-
leri står öfverallt i position och kan inom tvenne
timmar grusa platsen. Edra iräpper kunna endast
komma ut genom portarne och kunna omöjligen
formera sig utanför dem. Ni har munförråd blott
för en dag och knappast någon ammunition mera,
I en sådan belägenhet skulle förlängningen af ert
motstånd endast vara en onyttig blodsutgjutelse,
hvarför ansvaret mästo drabb.
förekomma den.
Vid sin återkomst till Sedan församlade general
Wimpffren ett krigsråd, sammansatt af cirka 32
generaler, och med endast 2 afvikande röster för-,
enade man sig om den äåsigten, att en ny strid
endast skulle medföra en onyttig uppoffring af
tusentals lif. Kapitulationen undertecknades.
Den 2 september var en olycksdag, som vi al-
drig komma att glömma. ;
err von Bismarck hade underrättat kejsaren
aftonen förut, att Kö ngen af Preussen erbjöd
honom ett möte den följande dagen. Kejsaren lem-
nade derför Sedan den 2 på morgonen och sände
ett bud till grefve Bismarck för att underrätta om
sin ankomst och fråga hvar mötet skulle ega rum.
Han inväntade nordtyska förbundets kansler i ett
litet hus på vägen till Donchery. Bismarck dröjde
Kå att der infinna sig. I det samtal som uppstod
skyndade kejsaren att förklara, attalldenstund han
gifvit regentskapet i Paris full myndighet, kunde
fredsunderhandlingar endast föras med detta; att
han endast öfverlemnat sin egen person i konun-
gens händer och begärde ingenting för sig sjelf,
men vädjade till konungens ädelmod för armen
och Frankrike. Han tillade, att alldenstund kri-
get varit olyckligt, ville han icke fullkomligt
vältra ansvaret för detsamma ifrån sig, men icke
förty ansåg han sig skyldig uttala, att han vid
krigets förklaring endast åtlydt en våldsamt upp-
hetsad nationalkänsla. Tidningarne hade i dessa
kejsarens ord sett ett brott, Lika fullt hade han,
äde i sin proklamation till armåen före sin afresa
från Paris och i sitt svar till lagstiftande för-
samlingens president, uttryckt samma tanke med
a dem, som ej vilja