DÖ
Sedan kom oron för Pekka och ju längre han
dröjde, desto mera tilltog deras fruktan. I
korthet omtalade derefter Pekka sitt äfventyr
och hade just slutat sin berättelse, då Erik
plötsligt stod framför dem.
Hans ansigte bar spår af häftiga sinnes-
rörelser. Vid hans venstra arm stödde sig
Alfhild och hon var så medtagen, att hon med
yttersta möda kunde stå upprätt.
— Mitt barn, mitt arma barn! klagade
fru Katarina och slöt dottern till sitt bröst,
hvilka förfärliga nätter hafva vi icke upp-
lefvat, och Gud allena vet hvilka som ännu
återstå. En aning säger mig att våra pröf-
ningar ännu icke äro slutade, men hur det än
må blifva, skola vi ändock aldrig misströsta,
ty då först är det ute med oss. Låtom oss
skynda ned till båten, fortfor hon och gick
några steg framåt, vägen är icke lång och
efter Pekkas utsago är den också fri.
— Ja, ännu är den fri, svarade Pekka, men
om vi dröja här längre, kan den vara fullsatt
af kosacker.
— Kösacker! utropade Erik, de hafva då
kommit hit? Jag såg visserligen en afdelning
icke långt från Alavo, men jag trodde att den
hade Wirdois till mål.
— Nej, svarade Pekha, den skall jaga flyk-
tingarne, ty generalen anser dem vara för
god pris, att han skulle låta dem undkomma.
Samtalet afstannade här och marschen bör-
jade. Pekka gick i spetsen, derefter fru