— 188 —
Med dessa ord fattade han årorna och för-
svann inom kort bakom en närbelägen holme.
Pekka hade icke missräknat sig. Kosackerna,
som trodde, att hans plan var, att i förväg
hinna till Visuvesi, ville förekomma honom och
sprängde bort längs stranden utan att qvar-
lemna någon vakt. Allt detta såg finnen från
sitt gömställe och följde med ängslig upp-
märksamhet ryttarnes minsta rörelser. Men
plötsligt klarnade hans vackra ansigte och
med skyndsamma steg begaf han sig ånyo till
båten och rodde af alla krafter tillbaka, samt
kom, utan att stöta på någet hinder, till det
ställe, hvarifrån han utgått. Der dröjde han
icke många minuter, gömde båten så godt han
kunde i den täta strundvassen och tog dor-
efter vägen uppåt skogen.
Vid hans återkomst voro fru Katarina och
Anna i den häftigaste ångest; de trodde fullt
och fast att han (Pekka) misslyckats och fallit
i kosackernas händer.
Med några få ord lugnade han de upp-
skrämda fruntimren och intalade dem mod,
hvarefter man beslöt att invänta Erik, som
efter Pekkas utsago, icke kunde dröja länge
till. Under tiden berättade fru Katarina, att
kosackerna hade ridit så nära deras gömställe,
att de trodde sig upptäckta, ty en afryttarne
hade till och med stuckit sin lans ini snåret.
Att de sväfvat i en förfärlig ångest, var na-
turligt, men så mycket större blef deras glädje
när fienderna ändtligen lemnade dem i fred,