finna sig i denna belägenhet. Visserligen hade
han aftvungit sin fiende en vigtig bekännelse,
men hvartill gagnade den nu, då han icke
kunde göra bruk af den! Hans belägenhet var
försämrad, det insåg han genast, men hade
ändock så mycken sans, att han med tålamod
beslöt afvakta kommande händelser.
Ryssen låg emellertid orörlig. Han hade
till och med tillslutit ögonen och tycktes för-
sänkt i vanmakt. Endast två alnar från ho-
nom låg hans gevär. Att bemäktiga sig detta
blef nu Pekkas omsorg, ty derigenom skulle
han också kunna tvinga fången att iakttaga
etillhet. Sakta böjde han sig framåt, och var
just i begrepp att bemäktiga sig geväret, då
moskoviten med en blixtsnabb rörelse kastade
honom åt sidan och sprang upp. Pekka var
alldeles oförberedd och hann icke sansa sig
förrän ryssen stöd midt emot honom och rik-
tade sin bajonett mot hans bröst.
— Ha, utropade moskoviten, i det hans
mörka ögon blixtrade, jag blef ändock bön-
hörd och skall nu visa dig att ditt försåtliga
anfall icke det ringaste gagnat dig. Kan du
föra ditt vapen så är det väl för dig, eljest
måste du dö, ty jag ser nu, att du är en
spion. Denna gång var jag dig för slug, och
du skall icke komma undan, utan att bära
med dig åtminstone ett märke af denna!
Vid dessa ord skakade han geväret och gick
Pekka på lifvet.
VID NÄSIJÄRVI 24,