mn EE
Fälttåget år 1870:
orsaker som hafva vållat kapitulationen vid
Sedan. Af en officer, anställd vid general-
staben.
Vi fortsätta i dag meddelandet af Napoleon
II:s broschyr:
När kejsaren anlände till lägret i Chålons, fann
han derstädes hertigen af Magenta och general
Trochu. Den sednare hade af krigsministern blif-
vit utnämnd till befälhafvare öfver trupperna i
lägret. Dessa begge generaler kallades af kejsa-
rinnan till en rådplägning, vid hvilken dessutom
voro närvarande prins Napoleon, general Schmitz
(general Trochus stabschef) och general Berthaut,
befälhafvare öfver mobila nationalgardet. Det be-
slöts, att kejsaren skulle utnämna general Trochu
till befälkafvare öfver armån i Paris; att de vid
Chålons- samlade trupperna: skulle dragas mot huf-
vudstaden under general Mac Mahons befäl; att
mobila nationalgardet skulle förläggas uti läger i
St Maur vid Vincennes, samt att kejsaren skulle
begifva sig till Paris, dit hang pligter kallade
honom. s
När regeringen erfor detta beslut, väckte det
lifligt motstånd. åtskilliga invändningar framka-
stades. Paris,, hette det, är i fullständigt för-
svarsskick; dess garnison är manstark, Chålons:
armen bör användas för att bryta blokaden af
Metz; mobila nationalgardet skulle bli en fara för
hufvudstadens lugn; general Trochus karakter in-
er intet förtroende, i få ord: kejsarens åter-
omst : till Paris-skulle tydas illa af allmänna-me-
ningen.
Icke destomindre beslöt regeringen utföra kej-
sarens befallningar, men framhärdade i sin åsigt,
att Baraine borde bispringas. Men hertigen af
Magenta underrättade krigsministern, att marschen
till Metz skulle vara en högst oförståndig opera-
fion, samt påpekade farorna af ett sådant företag.
sjelfva verkot innehade de preussiska arme-
erna vid denna tid de två sidorna af en triangel,
hvars tredje sida vi hade att marschera. Prins
Fredrik Karl blokerade Metz med 210,000 man,
Kroäprinsen af Sachsen med 100,000 man inne-
hade landet mellan belgiska gränsen och Verdun
och stod med sin högra flygel i förbindelse med
kronprinsen af Preussen, som i spetsen för 150.000
man hade uppslagit sitt högqvarter i Bar-le-Duc.
Marskalken förklarade derför, att han med ännu
ofullkomligt organiserade trupper icke var villig
att. göra en ytterst farlig flankmarsch i åsynen af
en till antalet mycket öfverlägsen fiende. Han
tillkännaägaf att han var i begrepp att marschera
till Reims, hvarifrån han kunde rycka vidare till
Soissons eller Paris. Endast under hufvudstadens
vallar,, sade han, skan min arm6, när deön hvilat
ut och reorganiserats, blifva i stånd att bjuda
fienden allvarligt motstånd.- På grund häraf för-
des armån till-Reims-den 21:a och intog en ställ-
ning bakom :staden. Men förnuftets röst fann
döfva öron i Paris; man ville der vedervåga allt
för att ingifva allmänna meningen det tomma
hopp, att marskalk Bazaine ännu kunde bisprin-
gas, och från ministerkonseljen, med hvilken stats-
rådet och.de begge kamrarnes presidenter förenat
sig, fick hertigen af Magenta den mest pressande
uppmaning att marschera till Metz.
arskalk Mac Mahon, som framförallt är pligt-
menniska, lydde och beslöt att löpa den fara,
som väntade honom. Någonting, som liknade en
uppoffring för det allmänna bästa, var tilldra-
gånde för hans ädla själ, och han smickrades af
den tanken, att om han droge alla fiendens strids-
krafter mot sig, skulle han för ögonblicket rädda
hufvudstaden och gifva den tid att afsluta sina
försvarsanstalter.
Hvad kejsaren angår, gjorde han intet motstånd.
Det kunde icke falla honom in att motsätta sig
regeringens och kejsarinnan-regentinnans åsigter.
hvilken sednare visat så mycket förstånd och kraft
midt underde största svårigheter, ehuru han an-
såg, att hans inflytande-var fullständigt tillintet-
jordt, när han handlade hvarken som regeringens
eller som armåns chef. Han beslöt att i egen
person följa armåens rörelser, likväl till fullo in-
seende, att om operationerna kröntes med fram-
gång, skulle hela förtjensten häraf tillskrifvas kom-
menderande generalen, men att han, kejsaren sjelf,
skulle få bära ansvaret i händelse af motgång.
Här torde vara på sin plats att påpeka af hvilka
elementer Chålons-armen var sammansatt. 1:a
kåren, hufvudsakligen bestående af regementen
från Afrika, hade vid Froeschwiller (Wörth) gif-
vit bevis på en Pjöltemodig tapperhet. som endast
fiendens öfverlägsna antal kunde betvinga. Under
lifligt intryck af sitt nederlag och af preussiska
artilleriets fruktansvärda verkan kommo dessa
trupper från slagfältet med missnöjda och uppro-
riska känslor, som åteftåget till Chålons samt
långa oupphörliga marscher hade ytterligare för-
värrat. Marskalk Mac Mahon blundade icke för
detta faktum och ansåg, att innan han förde dem
på nytt i elden, vore det klokt att gifva dem hvila
och tid nog att stärka sig efter nederlaget. Desse
voro de äldste af våra veteraner, och de hade till-
fullo rättfärdigat det ärofulla rykte, som med
rätta tillkommer Afrikas soldater. Anblicken af