— Kunde väl tro att de snokande vargarne
skulle vara ute i natt, mumlade Wappu för
sig sjelf och höll pertan öfver sitt hufvud;
deras näsor hafva luktat Wappus barkbröd och
deras strupar törsta efter bränvin.
Under denna monolog hade ryssen stigit in
och följdes hack i häl af en annan karl, som
på sina armar bar ett fruntimmer. i
— Denna dufva är min. skatt, förstår du,
sade ryssen i det han vände sig till Wappu,
som med förvåning betraktade främlingarne;
vår brudsäng står i Petersburg, men i natt
måste du gifva oss skydd, och kanske äfven
för flera dagar.
— Noj, svarade Wappu med stark stämma,
längre än denna natt får ni icke stanna gqvar
här. Ryssarne ligga i Wirdois, och i morgon
måste ni lemna mig.
— Tyst, min vackra hexa, svarade ryssen
med ett bredt grin, jag vill icke sammanrträffa
med mina landsmän, ty då får jag icke hafya
min dufya i fred. Visst är detta pörte veder-
värdigt, fortfor ban och såg sig omkring, men
det är ändå bättre än intet. Se der, utropade
han och kastade häftigt en tung börs till
Wappus fötter, hundra rubel äro väl tillräck-
liga för några dagar.
— Jag lemnar icke mitt pörte, svarade
Wappu bestämdt. .
— Det behöfver du icke heller, inföll den
andra karlen, som under tiden nedlagt qvin-