AVR
bladen voro omlindade med gräs och hvad man
i brådskan kunde påträffa för att hindra allt
buller, och lika tyst framträngde Spof längs
kusten. Endast vid Nokiafallet ville han gifva
sin ankomst tillkänna och lät slå några trum-
hvirflar för att sammankalla traktens befolk-
ning. Det lyckades, och inom kort hade en
betydlig skara bönder förenat sig med honom
för att hämnas på de hatade moskoviterna.
Förnämsta orsaken hvarför Spof gjorde halt
på detta ställe, var dock att här invänta Roth
och med honom närmare uppgöra planen för
anfallet. Det dröjde icke länge förrän denne
också syntes och de båda anförarne gingo
afsides.
— Ändtligen, utropade Roth och fattade
vapenbroderns hand, ändtligen stå vi nära må-
let och jag har med en viss förtjusning be-
traktat de skimrande husen i staden. Fram-
för oss ligger Tammerfors, dit må vi också gå,
och om vi icke kunna intaga platsen, vilja
vi ändock försöka göra befälhafvaren der så
stort afbräck, att han icke snara dagar skall
glömma 0ss.
— Blott vi hunnit hvila oss ett par tim-
mar ech hemtat krafter, tågar jag åstad, sva-
rade Spof eldigt. Jag har utsändt spioner åt
alla håll och kanter och har redan inhemtat
den underrättelsen, att besättningen är större
än vi trodde; den är oss betydligt öfverlägsen.
— Hur stor kan den vara? frågade Roth
sakta.