AVR bladen voro omlindade med gräs och hvad man i brådskan kunde påträffa för att hindra allt buller, och lika tyst framträngde Spof längs kusten. Endast vid Nokiafallet ville han gifva sin ankomst tillkänna och lät slå några trumhvirflar för att sammankalla traktens befolkning. Det lyckades, och inom kort hade en betydlig skara bönder förenat sig med honom för att hämnas på de hatade moskoviterna. Förnämsta orsaken hvarför Spof gjorde halt på detta ställe, var dock att här invänta Roth och med honom närmare uppgöra planen för anfallet. Det dröjde icke länge förrän denne också syntes och de båda anförarne gingo afsides. — Ändtligen, utropade Roth och fattade vapenbroderns hand, ändtligen stå vi nära målet och jag har med en viss förtjusning betraktat de skimrande husen i staden. Framför oss ligger Tammerfors, dit må vi också gå, och om vi icke kunna intaga platsen, vilja vi ändock försöka göra befälhafvaren der så stort afbräck, att han icke snara dagar skall glömma 0ss. — Blott vi hunnit hvila oss ett par timmar ech hemtat krafter, tågar jag åstad, svarade Spof eldigt. Jag har utsändt spioner åt alla håll och kanter och har redan inhemtat den underrättelsen, att besättningen är större än vi trodde; den är oss betydligt öfverlägsen. — Hur stor kan den vara? frågade Roth sakta.