bemödanden återfanns dock till slut spåre
ännu en gång; det bar af, alltid skogsleds
välförstående, till Castens port, vidare öfver
Bellevue, förbi Nya kyrkogården och in :
Hagaparken.
Nu var dock hundmästarer endast åtföljd
af två hundar och ingen jägare; de öfriga
hade småningom Sdrupit aft. Efter åtskil
ligt kryssande i Hagaparken förlorades slut-
ligen spåret fullständigt, och den ringa åter-
stoden af skaran anträdde återfärden utan
rosett. Ett löjligt äfventyr, som en af säll-
skapet hade, förtjenar att omnämnas.
Skild från de öfriga kort före ankomsten
till Castens port, tror han sig höra rop i
trakten af Liljans, antager att finalen der
utspelades och sätter af dit; nej håll! Ro-
pen tyckas nu komma från Fiskartorpssidan.
Helt om och skänklarne till! Alldeles rik-
tigt, ropen blifva. alltmera förnimbara, öfver
stockar och stenar bär det i vild fart för
att deltaga i slutet af jagten; slutligen äro
ropen alldeles bredvid och befinnas komma
från — en vallpiga som hojtar åt sina
kossor.
Vid ett välförsedt middagsbord på Hassel-
backen samlades man småningom ; sist äfven
räfven, som i 1!2 timma väntat sina för-
följare vid Hagalund. Till de komplimenter
som onekligen hans djerfva ridning förtje-
nade och hvarigenom denna schnitzeljagt
fick en så intressant karakter, att det svår-
ligen lyckas att prestera en dylik, fogades
dock en och annan, ej obehörig anmärkning öf-
ver att schnitzlarne voro alltför tunnsådda,
hvadan spårandet högligen försvårades.
Efter en under muntert glammande till-
bragt afton åtskildes man sent; och så lyk-
tades denna, troligen för året sista schnit-
zeljagt.