bemödanden återfanns dock till slut spåre ännu en gång; det bar af, alltid skogsleds välförstående, till Castens port, vidare öfver Bellevue, förbi Nya kyrkogården och in : Hagaparken. Nu var dock hundmästarer endast åtföljd af två hundar och ingen jägare; de öfriga hade småningom Sdrupit aft. Efter åtskil ligt kryssande i Hagaparken förlorades slutligen spåret fullständigt, och den ringa återstoden af skaran anträdde återfärden utan rosett. Ett löjligt äfventyr, som en af sällskapet hade, förtjenar att omnämnas. Skild från de öfriga kort före ankomsten till Castens port, tror han sig höra rop i trakten af Liljans, antager att finalen der utspelades och sätter af dit; nej håll! Ropen tyckas nu komma från Fiskartorpssidan. Helt om och skänklarne till! Alldeles riktigt, ropen blifva. alltmera förnimbara, öfver stockar och stenar bär det i vild fart för att deltaga i slutet af jagten; slutligen äro ropen alldeles bredvid och befinnas komma från — en vallpiga som hojtar åt sina kossor. Vid ett välförsedt middagsbord på Hasselbacken samlades man småningom ; sist äfven räfven, som i 1!2 timma väntat sina förföljare vid Hagalund. Till de komplimenter som onekligen hans djerfva ridning förtjenade och hvarigenom denna schnitzeljagt fick en så intressant karakter, att det svårligen lyckas att prestera en dylik, fogades dock en och annan, ej obehörig anmärkning öfver att schnitzlarne voro alltför tunnsådda, hvadan spårandet högligen försvårades. Efter en under muntert glammande tillbragt afton åtskildes man sent; och så lyktades denna, troligen för året sista schnitzeljagt.