Stockholms schnitzeljagt nr 2. (Ur Tidning för hästvänner.) Då den första schnitzeljagten vid Stockholm blifvit tvenne gånger skildrad, tyckes det vara en orättvisa att med tystnad förbigå den andra, den der dock törhända öfverträffade den första i djerf ridning. Efter. ett . par uppskof hade det blifvit beslutadt att ifrågavarande jagt skulle ega rum den 14 sistlidne september. I enlighet med en punkt i schnitzel-klubbens nybildade stadgar, att nemligen den blir räf, som föregående jagt tagit rosetten, var baron Ridderstolpe härtill sjelfskrifven. Han gaf oss rendez-vous kl. 123 e. m. ofvannämnde dag vid Liljans lilla undangömda port från staden till Ladugårdsgärdet. Under förmiddagens lopp kastades mången än förtviflad än förhoppningsfull blick mot himlen, Vädret skiftade oupphörligen mellan solsken och störtskurar, och då de sista schnitzeljägarne infunno sig på mötesplatsen, voro. de glada att få krypa in under Liljans gästfria tak, medan de stackars hästarne, dock väl påtäckade, fingo uthärda ett förskräckligt ösregn. Det gick långsamt denna gång att få ihop ett tillfredsställande antal deltagare, och det vittnade om ej ringa håg för den goda saken att trotsa det ogynsamma vädret och den uppblötta marken. Slutligen voro vi dock tio till antalet och jagtens existens var betryggad. Den af räfven utsedde hundmästaren, löjtnant Rosencrantz, utvalde till hundar expeditionschefen Nordenfalk, kapten Lindblad, löjtnant Arfvedsson och grefve Diben. Mickel fick sina tjugu minuters försprång och många förmaningar på vägen att, i anledning af markens beskaffenhet, fara vackert fram. Snart spordes hang falska sinne. Knappt hade sekundvisaren angifvit att tiden var förliden, förrän hundmästaren gaf en klatsch med sin jagtpiska, så att det skallade i Tyskbagarbergen, och så bar det af. Begynnelsen förcteddo dock en märkbar likhet med salig Dumboms försök, då han företog sig det orådet att predika. Hundra alnar voro ej väl tillryggalagda, förrän vi träffade schnitzlarne från föregående jagten. Utan tvekan antogs detta och inom en handvändning hade hela sällskapet satt öfver samma gärdesgård, som äfven förra gången invigde jagten. Förgäfves glöpte en gammal hund att det bar åt fanders; först sedan em dyrbar tid här var förspilld, insåg man sitt misstag och makade sig åter öfver gärdesgården mellan de två björkarne, som kunde hafya stått längre isär för att bilda en beqväm genomfart. Hundmästaren fick nu ett par rackor med sig och sökandet började i motsatt riktning. Ett väck, som snart åtföljdes af ordentligt dref, bragte ändtligen sällskapet på den rätta stråten. Räfven hade i början hållit samma väg som jagten tog förra gången, och de sedan dess qvarliggande schnitzlarne gjorde spårandet svårt. Snart afvek han dock derifrån, kastade sig in i en backe, följde en väg och gaf sig derefter ut på en äng, der han gjorde ett så förtvifladt språng öfver en graf, att hundmästaren och hundarde hade all möda att komma efter, medan jägarskaran sökte upp en närbelägen bro. Jagten tog nu vägen öfver Pålbron till Fiskartorpet, och spåret förlorades ånyo. Slutligen återfanns det i kanten af Laduviken nedanför lilla Björnnäset, en ytterst oländig skogbevuxen bergås, som löper utefter Laduviken. Här presenterade sig ett respektabelt hinder, bestående af ett led, i och för sig sjelf föga ansenligt, men beläget på en starkt sluttande berghäll. Öfver kom dock en och hvar, men detta var blott en början af dansem. Ridten antog nu karakteren af bergklättring; spåret ledde rätt uppför det ytterst branta berget på en smal och mellan klippblock slingrande gångstig. Sluttningen var så stark, att det var omöjligt för hästarne att stanna. Framåt måste man, om, man ej ville rulla ned igen. Grenarne af den täta skogen tvungo ryttarne att lägga sig framstupa för att ej blifva sopade af hästryggen, och till allt detta kom den slippriga marken. Knappt uppkomna på krönet, ledde oss spåret utför samma brant åt andra sidån. Hästarne åkte långa stycken med alla fyra fötterna tätt tillsammans, och det var nästan ett underverk attingen råkade ut för ett allvarsamt missöde. Under omsorgen om att föra hästarne egnades ej nog uppmärksamhet åt spåret och plötsligen funno vi oss vid samma led, som vi nyss haft all upptänklig möda att komma öfver. Öfver måste vi nu återigen, men spåret var nu förloradt för en längre stund och allvarsam fråga uppstod att afstå från jagten då densamma redan varat i nära två timmar, och