Stockholms schnitzeljagt nr 2.
(Ur Tidning för hästvänner.)
Då den första schnitzeljagten vid Stock-
holm blifvit tvenne gånger skildrad, tyckes
det vara en orättvisa att med tystnad för-
bigå den andra, den der dock törhända öf-
verträffade den första i djerf ridning.
Efter. ett . par uppskof hade det blifvit
beslutadt att ifrågavarande jagt skulle ega
rum den 14 sistlidne september. I enlighet
med en punkt i schnitzel-klubbens nybildade
stadgar, att nemligen den blir räf, som
föregående jagt tagit rosetten, var baron
Ridderstolpe härtill sjelfskrifven. Han gaf
oss rendez-vous kl. 123 e. m. ofvannämnde
dag vid Liljans lilla undangömda port från
staden till Ladugårdsgärdet.
Under förmiddagens lopp kastades mången
än förtviflad än förhoppningsfull blick mot
himlen, Vädret skiftade oupphörligen mel-
lan solsken och störtskurar, och då de sista
schnitzeljägarne infunno sig på mötesplatsen,
voro. de glada att få krypa in under Lil-
jans gästfria tak, medan de stackars hä-
starne, dock väl påtäckade, fingo uthärda
ett förskräckligt ösregn.
Det gick långsamt denna gång att få ihop
ett tillfredsställande antal deltagare, och det
vittnade om ej ringa håg för den goda sa-
ken att trotsa det ogynsamma vädret och
den uppblötta marken. Slutligen voro vi
dock tio till antalet och jagtens existens
var betryggad. Den af räfven utsedde hund-
mästaren, löjtnant Rosencrantz, utvalde till
hundar expeditionschefen Nordenfalk, kapten
Lindblad, löjtnant Arfvedsson och grefve
Diben. Mickel fick sina tjugu minuters för-
språng och många förmaningar på vägen att,
i anledning af markens beskaffenhet, fara
vackert fram.
Snart spordes hang falska sinne. Knappt
hade sekundvisaren angifvit att tiden var
förliden, förrän hundmästaren gaf en klatsch
med sin jagtpiska, så att det skallade i Tysk-
bagarbergen, och så bar det af.
Begynnelsen förcteddo dock en märkbar
likhet med salig Dumboms försök, då han
företog sig det orådet att predika. Hundra
alnar voro ej väl tillryggalagda, förrän vi
träffade schnitzlarne från föregående jagten.
Utan tvekan antogs detta och inom en hand-
vändning hade hela sällskapet satt öfver
samma gärdesgård, som äfven förra gången
invigde jagten. Förgäfves glöpte en gam-
mal hund att det bar åt fanders; först se-
dan em dyrbar tid här var förspilld, insåg
man sitt misstag och makade sig åter öfver
gärdesgården mellan de två björkarne,
som kunde hafya stått längre isär för att
bilda en beqväm genomfart. Hundmästaren
fick nu ett par rackor med sig och sökan-
det började i motsatt riktning. Ett väck,
som snart åtföljdes af ordentligt dref, bragte
ändtligen sällskapet på den rätta stråten.
Räfven hade i början hållit samma väg som
jagten tog förra gången, och de sedan dess
qvarliggande schnitzlarne gjorde spårandet
svårt. Snart afvek han dock derifrån, ka-
stade sig in i en backe, följde en väg och
gaf sig derefter ut på en äng, der han
gjorde ett så förtvifladt språng öfver en
graf, att hundmästaren och hundarde hade all
möda att komma efter, medan jägarskaran
sökte upp en närbelägen bro. Jagten tog
nu vägen öfver Pålbron till Fiskartorpet,
och spåret förlorades ånyo. Slutligen åter-
fanns det i kanten af Laduviken nedanför
lilla Björnnäset, en ytterst oländig skogbe-
vuxen bergås, som löper utefter Laduviken.
Här presenterade sig ett respektabelt hin-
der, bestående af ett led, i och för sig sjelf
föga ansenligt, men beläget på en starkt
sluttande berghäll. Öfver kom dock en och
hvar, men detta var blott en början af dan-
sem. Ridten antog nu karakteren af berg-
klättring; spåret ledde rätt uppför det yt-
terst branta berget på en smal och mellan
klippblock slingrande gångstig. Sluttningen
var så stark, att det var omöjligt för hä-
starne att stanna. Framåt måste man, om,
man ej ville rulla ned igen. Grenarne af
den täta skogen tvungo ryttarne att lägga
sig framstupa för att ej blifva sopade af
hästryggen, och till allt detta kom den slipp-
riga marken. Knappt uppkomna på krönet,
ledde oss spåret utför samma brant åt an-
dra sidån. Hästarne åkte långa stycken med
alla fyra fötterna tätt tillsammans, och det
var nästan ett underverk attingen råkade ut
för ett allvarsamt missöde. Under omsorgen
om att föra hästarne egnades ej nog upp-
märksamhet åt spåret och plötsligen funno
vi oss vid samma led, som vi nyss haft all
upptänklig möda att komma öfver. Öfver
måste vi nu återigen, men spåret var nu
förloradt för en längre stund och allvarsam
fråga uppstod att afstå från jagten då den-
samma redan varat i nära två timmar, och