EJE nn helsning af Klingspor, så blir mitt nederlag fullständigt. Detta krig gör mig större bekymmer än någon menniska kan ana, och detta hårdnackade folk kan reta galla på sjelfva tålamodet. Nej, jag måste uttaga ett afgörande steg, fortfor han och försjönk i djupa tankar; jag kan icke längre behjerta Kulneffs ord och stjelpa mig sjelf, all mildhet skall hädanefter bannlysas och den stolta damen 1wwingas att befalla sin man att tåga bort. Mina stackars soldater lida verklig nöd, och om jag skickar ut en ströfkår för att proviantera, han jag vara säker på att knappt hälften kommer tillbaka. Generalen var förgrymmad och hade rättighet att vara det, ty han talade sanning. Aldrig hade ryska hären varit i en så bekymsam ställning. Svenskarnes segrar hade visserligen spridt oro bland moskoviterna, men alla dessa framgångar, som blifvit köpta med strömmar af blod, hade icke så menligt inflytande på ryska härens ställning som de ströftåg, hvilka företogos af Roth och Spof. Dessa tvenne modiga män hopade öfver Rajewskis hjessa de olyckor, som otvifvelaktigt måste hafva hans återtåg till följd. Och detta hade de gjort inom den korta tiderymden af en vecka och med endast en handfull soldater. Hafva icke dessa män gjort sig förtjenta såväl af efterverldens aktning som också af historiens vittnesbörd? Men, hvem har väl hört talas om Roth och Spof; de hade icke klingande namn,