EJE nn
helsning af Klingspor, så blir mitt nederlag
fullständigt. Detta krig gör mig större be-
kymmer än någon menniska kan ana, och
detta hårdnackade folk kan reta galla på
sjelfva tålamodet. Nej, jag måste uttaga ett
afgörande steg, fortfor han och försjönk i
djupa tankar; jag kan icke längre behjerta
Kulneffs ord och stjelpa mig sjelf, all mild-
het skall hädanefter bannlysas och den stolta
damen 1wwingas att befalla sin man att tåga
bort. Mina stackars soldater lida verklig nöd,
och om jag skickar ut en ströfkår för att pro-
viantera, han jag vara säker på att knappt
hälften kommer tillbaka.
Generalen var förgrymmad och hade rättig-
het att vara det, ty han talade sanning. Al-
drig hade ryska hären varit i en så bekym-
sam ställning. Svenskarnes segrar hade visser-
ligen spridt oro bland moskoviterna, men alla
dessa framgångar, som blifvit köpta med ström-
mar af blod, hade icke så menligt inflytande
på ryska härens ställning som de ströftåg,
hvilka företogos af Roth och Spof. Dessa
tvenne modiga män hopade öfver Rajewskis
hjessa de olyckor, som otvifvelaktigt måste
hafva hans återtåg till följd. Och detta hade
de gjort inom den korta tiderymden af en
vecka och med endast en handfull soldater.
Hafva icke dessa män gjort sig förtjenta såväl
af efterverldens aktning som också af historiens
vittnesbörd? Men, hvem har väl hört talas om
Roth och Spof; de hade icke klingande namn,