som under hans monolog fallit ned vid hans
fötter. Nej; jag fordrar större belöning, stor
rikedom och ett lif, som skall godtgöra mig
för alla de faror, jag måste utstå. Och om
majoren icke vill gifva mig detta, då må också
han darra för min hämd.
Här tystnade Antti och sänkte åter huf-
vudet mot bröstet, men plötsligt spratt han
till och såg sig omkring åt alla sidor med
spanande blickar; men då han icke kunde
upptäcka något misstänkt, återtog han sin förra
plats. Hvad tänkte förrädaren på?
I detta ögonblick reste sig till hälften en
mensklig gestalt bakom Antti och var just i
begrepp att störta sig öfver österbottningen,
då en rörelse, som denne gjorde, tvang hans
osynliga fiende att ånyo intaga sin plats.
Antti mumlade några etydliga meningar mel-
lan tänderna, såg sig ännu en gång omkring
med spejande blickar ech försvann derefter.
— Pekka, Pekka, hviskade Erik och grop
sin kanrat temligen omildt i armen, hur lätt
hade du icke kunnat förderfva hela vår plan.
Att kämpa man mot man och att skjuta, det
kan du såsom snart sagdt ingen, men din
slughet skulle du icke hafva stor nytta utaf,
om du finge handla på eget bevåg. Vi
hafva ju hört deras plan, och jag tycker att
du för denna gången borde vara nöjd med
det spratt vi vilja spela österbottningen och
majoren. Träffa vi dem bara i skogarne, så
är det ju en lätt sak att göra upp räkningen