— Nej, major. Icke en gång min far skulle
göra det, om han steg upp ur sin graf. Dess-
utom bryr jag mig icke om, huruvida jag blir
igenkänd eller ej, ty de ana ändock, att det
är Antti Pynnönen, som gjort dem detta sena
besök.
— Du säger att du har en enskild oförrätt
att hämnas? i
— Ja, major, som ni vet.
— Och du skall också hämnas? frågade
majoren åter.
— Ja, svarade Antti kärft, jag skall bhäm-
nas, ty hela mitt lif är invigdt åt hämden.
Ännu misstänka de ingenting och derför her
jag att tacka min slughet att ieke visa mig
om dagarne. Nätterna äro dock bäst för dy-
lika älskogsfärder, tillade han med ett hest
skratt, som kom majoren att spritta till. En-
dast nattugglan ser hennes tårar och vargen
hör hennes rop. Ni har väl ställt till så, att
vägen är öppen?
— Ja, svarade majoren tankfullt, posterna
skola låta dig passera utan att tilltala dig,
men nu kommer åter en annan omständighet:
hur vill du intränga i deras rum, utan att
göra buller och således uppväcka posten på
andra sidan? Du skall sannerligen hafva kat-
tens natur och smidighet, om du kan utföra
det slugt.
— Hör på sade Antti och lutade sig när-
mare ryssen: I går qväll, medan fåpgarne