— Min fru, ni begär alltför mycket, jag
skall verkligen öfvertänka saken; det är nu
så mycket, som tar min tid i anspråk. Far-
väl så länge, om ett par dagar skall jag låta
kalla er.
Med dessa ord vände han fångarne ryggen
och gick in i ett närbeläget rum, hvarefter
fruntimren återfördes till sin boning.
Den tappre generalen var i grund slagen
och i en häftig monolog utgöt han sin galla.
— Fördömdt, fördömdt, morrade han och
och kastade sig i en soffa, hon öfverflyglade
mig totalt med sitt tal om hustru och barn.
Visst har jag båda delarne, men om de så
mycket bekymra sig om gubben, dot tviflar
jag på. Hm, hm! Det är ett förb—df göre att
handskas med fruntimmer, och belst med dessa
finskor; hellre stod jag framför savolaxarnes
kulor än deras tårfloder. Men jag vill be-
manna mig och icke visa någon vekhet. Den
der Roth, om han, såsom hans hustru påstår,
är fältväbel eller amiral, kan ingen bli kblug
på; jag önskar af hela mitt hjerta:att Hin
måtte taga både honom och hans kamrat,
Spuffen, eller hur han heter! Hvarifrån skall
jag nu taga förråder! Hvarje timma hör jag
icke annat än bud, som förkunna, att de för-
dömda partigingarne åter satt mig i träng-
mål. Detta är alt mera än jag kan tåla.
Och mina kurirer sedan! Och alla de order
jag väntar från öfverbefälhafvaren! Hm, hm,
det behöfdes nu endast, att jag får en på-
VID NÄSIJÄRVI. 16.