olycKa, den HNemlilgeU, avl I vat vb UOdbe fransmän, Det är mig icke obekant att det finnes ett mycket allvarligt, lärdt Frankrike båkom ett falskt Frankrike, som rörer fig hit och dit, ställer till oväsen och svänger fram och tillbaka likasom en pendel mölla vådevillen och mölodramen. Men om vi ha detta krig, så kommer det sig deraf att Frankrike, det verkliga, har tagit afsked och dragit sig undan. Detta är en stor olycka såväl för Frankrike som för hela Europa, Jag: Ja, men det verkliga Frankrike, herr grefve, skall slutligen inse detta och genom användande af de fria institutionerna åter reparera följderna af sist missöde. Hr v. B.: Det gifve Gud. Romarne sade om gallierna att de framför allt annat förstodo tvenne saker: att slåss tappert och tala väl, rem militarem et argute loqui. Och som ni ser, ha galliernas efterkommande icke vanslägtats från sina fäder. Det är fortfarande i advokatens och krigarens värf de briljera. Jag: XKrigarens värf? Men tyskarne sjelfva äro ju... Hr vv. B.: Nej, nej. Det är en villfarelse. Vi äro ett beväpnadt folk, men ha ingen militärisk regering. För öfrigt har hvar och en här på jorden sin egenhet. Ni, engelsmän, gå framåt genom konservatismen. I Spanien och Italien bråkar man öch väsnas och åsidosätter allt. I Frankrike tröttnar man snart att bebo det hus som fnan i hast uppbyggt. Det må vara palåts eller kasern — man rifver snart ned huset, för att åter bygga upp och sedan igen förstöra detsamma. Hvad oss beträtfar, så äro vi ännu sysselsatta med att lägga grunden till vår byggnad, och vi vilja icke tåla att man hvarje ögonblick störer oss i vårt arbete, tager från oss de stenar, vi brutit ur klippan, och gör våra murare håglösa. Detta är den rätta förklaringen af kriget. Vi måste ha en fred, som tillförsäkrar oss en lugn framtid. Jag: Den konstituerande församlingen skall väl, då den insätter en lagljg regering, vara i tillfällo att snart åstadkomma ett fredsslut? Ir v B: Snart... Derom vilja vi först i Paris tala allvårsamt, när vi ha nycklarne till Metz och Strasbourg i vår ficka. Jag: MHväd säger fi om denna konstitösrande församling? Hr v. B.: Den kommer för tidigt och för sent. Jag: Skall den till sist sluta fred? Hr v. B.: Det berör af dess sunda menniskoförstånd, af dess fosterlandskärleks allvar och djup. Afslutar den icke freden på de vilkor, gom Tysklands och Frankrikes existens betingår, skäll snart republikens timma slå; ty i detta ögonblick håller i Frankrike ett mäktigt parti på att bildas, fredspartiet, och mellan freden, söm är liktydig med ordningen, och den permanenta invasionen i förening med de rödas öfvervälde skäll fan icke länge välja. Jag: Med hvem skallni då underhandla? Hr v. B.: Med detta partis representanter. ; Jag: Men belägringen af Paris kan draga långt ut på tiden, och derunder skall man öfverallt bilda armåer. Hr v. B.: Möjligen, och hvarken numerisk styrka eller vapen eller mod skola fattas fransmännen. Men om man bortser från vissa upplösande elementer, som förefinnas . bland oså, fattar man och bör bibehålla i minnet det vigtiga förhållandet att den ringaste och sämste af våra soldater vet att han framför Paris försvarar sin egen härd. Jag: Detta är verkligen ett förskräckligt krig. Hr v. B.: Det är mer än ett krig, sir John. Det är en vändpunkt i historien, för hvilken allt detta blott är ett uttryck. Pet gama vuropviska tamhället håller På att sammanstörta, och ya brännpuäkter för civilisationen äro under bildning. Olyckligtvis behöfves härför kriget, ty allt i denna verlden födes under kramp. Jag: Men på hvilken grundval skola dessa nya samhällsbyggnader uppföras? Ilr v. B.: På friheten, hvilken åter i dessa samhällen skall hvila på det största och sannaste som gifves, på det menskliga samvetet, på medvetandet af att menniskan har ej blott rättigheter utan ock Ppligter. Jag: Har således icke den franska revoIntionen öppnat en ny era, då den upplyste verlden em de menskliga rättigheterna. Hr v. B.: Nej, ty den underlät att upplysa om de menskliga pligterna. Friheten är ieke ett tema för politisk metafysik eller för Zatusånger. Hon är en guditna, som icke fordrar några menniskooffer. Hon är mera borgerlig än folklig, mera aristokratisk än borgerlig. Hon är i moraliskt hänseende sträng, arbetsam, fordrar mycken dygd, skyr Sskränet och Vill lefva inom andens och själens fridlysta område, icke på den offentliga platsen eller värdshuset. En ny religion fördrar nytt folk. En enfäldig 4 PLATT hjnrtan lika enföldiga som denna