olycKa, den HNemlilgeU, avl I vat vb UOdbe
fransmän, Det är mig icke obekant att det
finnes ett mycket allvarligt, lärdt Frank-
rike båkom ett falskt Frankrike, som rörer
fig hit och dit, ställer till oväsen och svän-
ger fram och tillbaka likasom en pendel
mölla vådevillen och mölodramen. Men
om vi ha detta krig, så kommer det sig
deraf att Frankrike, det verkliga, har tagit
afsked och dragit sig undan. Detta är en
stor olycka såväl för Frankrike som för
hela Europa,
Jag: Ja, men det verkliga Frankrike,
herr grefve, skall slutligen inse detta och
genom användande af de fria institutionerna
åter reparera följderna af sist missöde.
Hr v. B.: Det gifve Gud. Romarne sade
om gallierna att de framför allt annat för-
stodo tvenne saker: att slåss tappert och
tala väl, rem militarem et argute loqui. Och
som ni ser, ha galliernas efterkommande
icke vanslägtats från sina fäder. Det är
fortfarande i advokatens och krigarens värf
de briljera.
Jag: XKrigarens värf? Men tyskarne
sjelfva äro ju...
Hr vv. B.: Nej, nej. Det är en villfa-
relse. Vi äro ett beväpnadt folk, men ha
ingen militärisk regering. För öfrigt har
hvar och en här på jorden sin egenhet.
Ni, engelsmän, gå framåt genom konserva-
tismen. I Spanien och Italien bråkar man
öch väsnas och åsidosätter allt. I Frank-
rike tröttnar man snart att bebo det hus
som fnan i hast uppbyggt. Det må vara
palåts eller kasern — man rifver snart ned
huset, för att åter bygga upp och sedan
igen förstöra detsamma. Hvad oss beträt-
far, så äro vi ännu sysselsatta med att lägga
grunden till vår byggnad, och vi vilja icke
tåla att man hvarje ögonblick störer oss i
vårt arbete, tager från oss de stenar, vi
brutit ur klippan, och gör våra murare håg-
lösa. Detta är den rätta förklaringen af
kriget. Vi måste ha en fred, som tillför-
säkrar oss en lugn framtid.
Jag: Den konstituerande församlingen
skall väl, då den insätter en lagljg rege-
ring, vara i tillfällo att snart åstadkomma
ett fredsslut?
Ir v B: Snart... Derom vilja vi
först i Paris tala allvårsamt, när vi ha
nycklarne till Metz och Strasbourg i vår
ficka.
Jag: MHväd säger fi om denna konsti-
tösrande församling?
Hr v. B.: Den kommer för tidigt och
för sent.
Jag: Skall den till sist sluta fred?
Hr v. B.: Det berör af dess sunda men-
niskoförstånd, af dess fosterlandskärleks all-
var och djup. Afslutar den icke freden på
de vilkor, gom Tysklands och Frankrikes
existens betingår, skäll snart republikens
timma slå; ty i detta ögonblick håller i
Frankrike ett mäktigt parti på att bildas,
fredspartiet, och mellan freden, söm är lik-
tydig med ordningen, och den permanenta
invasionen i förening med de rödas öfver-
välde skäll fan icke länge välja.
Jag: Med hvem skallni då underhandla?
Hr v. B.: Med detta partis represen-
tanter. ;
Jag: Men belägringen af Paris kan draga
långt ut på tiden, och derunder skall man
öfverallt bilda armåer.
Hr v. B.: Möjligen, och hvarken nume-
risk styrka eller vapen eller mod skola
fattas fransmännen. Men om man bortser
från vissa upplösande elementer, som före-
finnas . bland oså, fattar man och bör bibe-
hålla i minnet det vigtiga förhållandet att
den ringaste och sämste af våra soldater
vet att han framför Paris försvarar sin egen
härd.
Jag: Detta är verkligen ett förskräck-
ligt krig.
Hr v. B.: Det är mer än ett krig, sir
John. Det är en vändpunkt i historien,
för hvilken allt detta blott är ett uttryck.
Pet gama vuropviska tamhället håller På
att sammanstörta, och ya brännpuäkter för
civilisationen äro under bildning. Olyck-
ligtvis behöfves härför kriget, ty allt i denna
verlden födes under kramp.
Jag: Men på hvilken grundval skola
dessa nya samhällsbyggnader uppföras?
Ilr v. B.: På friheten, hvilken åter i
dessa samhällen skall hvila på det största
och sannaste som gifves, på det menskliga
samvetet, på medvetandet af att menniskan
har ej blott rättigheter utan ock Ppligter.
Jag: Har således icke den franska revo-
Intionen öppnat en ny era, då den upplyste
verlden em de menskliga rättigheterna.
Hr v. B.: Nej, ty den underlät att upp-
lysa om de menskliga pligterna. Friheten
är ieke ett tema för politisk metafysik
eller för Zatusånger. Hon är en guditna,
som icke fordrar några menniskooffer. Hon
är mera borgerlig än folklig, mera aristo-
kratisk än borgerlig. Hon är i moraliskt
hänseende sträng, arbetsam, fordrar mycken
dygd, skyr Sskränet och Vill lefva inom an-
dens och själens fridlysta område, icke på
den offentliga platsen eller värdshuset. En
ny religion fördrar nytt folk. En enfäldig
4 PLATT hjnrtan lika enföldiga som denna