mn mm mn RR nn RE RR Tidigt i går afton var svenska telegrambyrån i tillfälle att meddela ännu en för Frankrike sorglig nyhet: den att Metz och marskalk Bazaines armå i går hade fallit i fiendens händer, likasom förut Mac Mahons arme och den lilla fästningen Sedan. Att så skulle ske hade förutsetts, sedan det visat sig att tvenne starka utfall icke förmått bryta jernbanden omkring fästningen; endast om tiden var man osäker, enär underrättelserna om provianttillgången i Metz voro mycket stridiga. Af hela den armå, med hvilken Napoleon dumdristigt företog detta för honom och Frankrike så olycksdigra krig, återstå nu knappt några spridda undkomna kompanier eller sqvadroner till fäderneslandets försvar. Detta är öfverlemnadt åt de enskilda medborgarne, enrollerade som soldater, men saknande soldatbildning, jemte ett litet antal reguliera trupper från garnisoner och depoter samt flottans kanoniarer och mariner. Men en sådan försvarsstyrka, om ock eldad af det största mod, kan icke, isynnerhet sedan den bästa delen af artilleriet och handvapnen gått förlorad, fördrifva ur landet en fiendtlig, krigsvan styrka, som, redan förut mycket stor, nu blifvit förökad med de 150,000 man eller mera, hvilka hittills varit bundna vid Metz. Paris skall sannolikt uthärda belägringens svårigheter och lidanden med samma hjeltemod och ihärdighet, som befolkning och garnison i Strasbourg och Metz; men hungerns oblidkeliga nödvändighet måste ju slutligen sätta en gräns för detta motstånd. Huru mycket man än, såsom snart sagdt hela Europa, utom Tyskland, gör, må önska att land: ej fråntages Frankrike och lägges till Tyskland utan invånarnes fritt inhemtade samtycke — en princip som det länder Napoleon den tredje till ovansklig ära att hafva först bragt i tillämpning — synes likväl en sådan eventualitet nu ej kunna nndgås. De neutrala stormakterna ha gjort steg för att beveka de krigförande till afslutande af ett vapenstillestånd. De önska alla lifligt att kriget måtte snart taga slut. Men hr Bismarck yrkar fortfarande att franska regeringen dessförinnan skall förklara sig villig att afträda land — till hvad omfång skulle blifva föremål för underhandling. Franska regeringen deremot har, såvidt man vet, icke frångått sin föresats att ej uppoffra en tumsbredd fransk jord. Hvarje försök till komponerade af så olika meningar har hittills visat sig fåfängt. Hr Bismarcks möte med hr Favre ledde ej till lyckligt resultat. Om sedermera bedrifna underhandlingar berättas följande: Underhandlingarne ha blifvit förda mellan hr v. Bismarck å ena sidan samt general Trochu och marskalk Bazaine å den andra. Dessa båda sistnämnda underhandlade i sitt eget namn, och man var öfverens om vilkoren för en fred (vapenhvila?) och färdig att undergkrifva aftalet, då hr v. Bismarck framställde såsom ett ytterligare oeftergifligt vilkor att preussarne skulle få inkomma i Paris. General Trochu förklarade sig icke kunna gå in härpå, med afseende på parisarnes och de öfriga regeringsmedlemmarnes hållning. Hr v. Bismarck åter vidhöll nödvändigheten af att taga Paris i besittning af orsak att hrr Trochu och Bazaine icke förmådde erbjuda en tillräcklig moralisk garanti, hvadan det var nödvändigt att försäkra sig om materiela garantier. Marskalk Bazaine handlade icke såsom