mn mm mn RR nn RE RR
Tidigt i går afton var svenska telegram-
byrån i tillfälle att meddela ännu en för
Frankrike sorglig nyhet: den att Metz och
marskalk Bazaines armå i går hade fallit i
fiendens händer, likasom förut Mac Mahons
arme och den lilla fästningen Sedan. Att
så skulle ske hade förutsetts, sedan det vi-
sat sig att tvenne starka utfall icke för-
mått bryta jernbanden omkring fästningen;
endast om tiden var man osäker, enär un-
derrättelserna om provianttillgången i Metz
voro mycket stridiga.
Af hela den armå, med hvilken Napoleon
dumdristigt företog detta för honom och
Frankrike så olycksdigra krig, återstå nu
knappt några spridda undkomna kompanier
eller sqvadroner till fäderneslandets försvar.
Detta är öfverlemnadt åt de enskilda med-
borgarne, enrollerade som soldater, men sak-
nande soldatbildning, jemte ett litet antal
reguliera trupper från garnisoner och de-
poter samt flottans kanoniarer och mariner.
Men en sådan försvarsstyrka, om ock el-
dad af det största mod, kan icke, isynner-
het sedan den bästa delen af artilleriet och
handvapnen gått förlorad, fördrifva ur lan-
det en fiendtlig, krigsvan styrka, som, redan
förut mycket stor, nu blifvit förökad med
de 150,000 man eller mera, hvilka hittills
varit bundna vid Metz.
Paris skall sannolikt uthärda belägringens
svårigheter och lidanden med samma hjelte-
mod och ihärdighet, som befolkning och gar-
nison i Strasbourg och Metz; men hungerns
oblidkeliga nödvändighet måste ju slutligen
sätta en gräns för detta motstånd.
Huru mycket man än, såsom snart sagdt
hela Europa, utom Tyskland, gör, må önska
att land: ej fråntages Frankrike och lägges
till Tyskland utan invånarnes fritt inhem-
tade samtycke — en princip som det länder
Napoleon den tredje till ovansklig ära att
hafva först bragt i tillämpning — synes
likväl en sådan eventualitet nu ej kunna
nndgås.
De neutrala stormakterna ha gjort steg
för att beveka de krigförande till afslutande
af ett vapenstillestånd. De önska alla lif-
ligt att kriget måtte snart taga slut. Men
hr Bismarck yrkar fortfarande att franska
regeringen dessförinnan skall förklara sig
villig att afträda land — till hvad omfång
skulle blifva föremål för underhandling.
Franska regeringen deremot har, såvidt man
vet, icke frångått sin föresats att ej upp-
offra en tumsbredd fransk jord. Hvarje
försök till komponerade af så olika menin-
gar har hittills visat sig fåfängt. Hr Bis-
marcks möte med hr Favre ledde ej till
lyckligt resultat. Om sedermera bedrifna
underhandlingar berättas följande:
Underhandlingarne ha blifvit förda mellan
hr v. Bismarck å ena sidan samt general Tro-
chu och marskalk Bazaine å den andra. Dessa
båda sistnämnda underhandlade i sitt eget
namn, och man var öfverens om vilkoren för
en fred (vapenhvila?) och färdig att under-
gkrifva aftalet, då hr v. Bismarck framställde
såsom ett ytterligare oeftergifligt vilkor att
preussarne skulle få inkomma i Paris.
General Trochu förklarade sig icke kunna
gå in härpå, med afseende på parisarnes och
de öfriga regeringsmedlemmarnes hållning. Hr
v. Bismarck åter vidhöll nödvändigheten af att
taga Paris i besittning af orsak att hrr Trochu
och Bazaine icke förmådde erbjuda en till-
räcklig moralisk garanti, hvadan det var nöd-
vändigt att försäkra sig om materiela garan-
tier. Marskalk Bazaine handlade icke såsom