Fredsrykten. MDet är tydligt att Frankrike icke nu förmår att åstadkomma något allvarsamt försvar i fält mot de tyska härarne. Men lika klart är att det kan göra dem en omätlig skada och blottställa deras existens genom ett guerillakrig i deras rygg. Ströftrupper kunna allestädes och oupphörligt upprifva jernbanorna på den 30 svenska mils sträcka som skiljer den tyska hufvudstyrkan från dess hemlands gräns, såvida banorna ej skyddas af 200,000 man. Att proviantera belägringshären vid Paris utan transporter från Tyskland skall på längden blifva omöjligt med mindre än att man detacherar kårer så Iångt bort att ställningen blir vådlig. Höstregnen skola inom belägringshären alstra sjukdomar, som decimera värre än fransmännens eld. Näringarne i Tyskland kunna icke gerna ytterligare i månader undvara så många hufvuden och armar. Dessa omständigheter synas mycket egnade att stämma de preussiska statsmännen till benägenhet för fred på lindrigare vilkor än hr Bismarck förut uppställt, oaktadt de framgångar de tyska vapnen städse vinna. Från många håll inlöpa ock till personer i väl underrättade kretsar underrättelser om att underhandlingar äro å bane till fastställande af grundvalarne för en fred. På hvad sätt detta skulle ske, derom är man ganska oviss. En version, som är mera sannolik än den för mången torde synas, förekommer i ett bref från London till VIndependance belge: Det är obestridligt act negociationer pågå mellan tyskarne och marskalk Bazaine. Jag begagnar mig med flit af detta mera allmänna och sväfvande ord: tyscarne, för att. icke framkalla en tvetydig dementi som skulle kunna förekomma, om jag sade vare gig hr von Bismarck eller preussiska regeringen eller lemnade någon annan alltför bestämd uppgift. General Boyers ankomst till Versailles — skickad som han är af marskalk Bazaine — är dessutom för närvarande ett såsom fullt tillförlitligt erkändt faktum. Sålunda pågå underhandlingar. För hvad ändamål? På hvilka grunder? Marskalkxen skulle, säger man, ha i sin ficka en blanko-fullmakt af f. d. kejsaren. Denna skulie icke vara en speciel fullmakt att underhandla om fred, och icke heller en abdikation. Det skulle helt enkelt vara en blanko-fullmakt. Försedd med densamma skulle han förklarat sig färdig att under handla med hr von Bismarck. Denne sednare, å sin sida temligen villrådig med hvem han skall underhandla, skulle gå in på att göra detta med marskalken, dels på grund af denna fullmakt, dels äfven emedan han anser att en general i spetsen för hundra tusen man erbjuder honom större garanti för aftalets utförande än en regering hvars laglighet han ännu ej erkänt. Hr von Bismarck skulle till och med vara böjd att medgifva marskalken bättre vilkor än dem han antydde för hr Jules Favre. Också hviskar man på alla sidor omkring mig att vilkoret af en territoriel afträdelse måhända icke skulle vara så alldeles oeftergifligt, som man trott, att en rasering af alla fästningar i östra Frankrike (?), stora och små, samt Metz och Strasbourgs ockupering till NN SA on j. MSSSTSSSSISYRNESMIRSRRSRRIAROKTRSRGAGRNESSRSRUSBRSRAENGSSTSNSSAEESSSAAS EES SSA TEEENSS FESTENS SRSRAAAARTRRSRSAAR