EM oo ÄT TARA MR 8 i RA AA bärare åt mig sjelf för att öfverlemna ett bref, Jag fick af-håns sekreterare, som är en deputerad från Bologna, höra, att generalen skulle med nöje mottaga mig och min hustru klockan åtta samma aåfton, åtminstone uppfattade jag det så. Punktligt på den utsatta tiden inställde vi oss i prefekturen. Jag hade rekognoscerat platsen vid dagsljus och visste att man, för att komma till den flygel der den italienske hjelten bor, måste passera öfver borggården, längs en täckt gång till den vackra trädgården bakom prefekturpalatset, gå in genom en af de många små dörrarne och uppför en smal trätrappa till de tre små tarfligt möblerade räm, som äro det enda prof på residensstadens gästfrihet, hvilket Garibaldi kunnat förmås ätt mottaga. Den stora porten till prefekturpalatset var stängd, då vi ankommo, men mobilgardisterna söm voro på vakt läto oss utan lösen passera genoin en sidoport. Ingen portvaktare, polisman eller domestik fanns tillstädes, hos hvilken vi kunde fråga oss fram, men vi nådde utan svårighet trädgården. Då Yi kommit dit, var det emellertid ej lätt att i mörkret urskilja just den lilla dörr, genom hvilken jag gått in på morgonen. Intet ljussken Syntes till utom i rummen i öfre våningen, der Gambetta sätt vid sitt arbete. Vi öppnade etter hvarandra flera orätta dörrar, och i en passage snafvade vi ötver en hög tombuteljer — qvarlefvor från den förre pre: fektåns hr Paul dIvoys festligheter. :Slutligån funno vi den rätta trappan, men måste försigtigt trefva oss fram. Huru mycket jag än hört talas om Garibaldis enkla vanor, kände jag mig likväl öfverraskad deraf, att ingen af hans betjening tänkt på att sätta så mycket som ett enda ljus i trappan, då han väntade besök. Då jag kommit upp i entresolens: förstuga, knackade jag flera gånger på dörren till ett litet rum, der jag på morgonen sett flera officerare och andrå personer vänta på att blifva mottagna. Då intet svar följde, försökte jag på en annan dörr, som knappt var synbar i det djupa mörkret. Slutligen föll ett ljussken genom nyckelhålet och dörren öppnades af en ung italienare i skjorta och byxor, strumpa på ena foten och den andra bar och som syntes högst förvånad öfver anblicken af främlingar. Generalens kammartjenare, ty det var han, höll tydligen på att kläda af sig för att gå till sängs. Jag uppgaf genast i mitt sinne allt hopp att den dagen träffa lejonet, men frågade likväl efter general Garibaldi. Generalen har nyss gått till sängs, lydde svaret. Jag är ofantligt ledsen att ha stört honom, men han lofvade mig ett samtal klockan åtta, och hon slår just nu. Kammartjenaren begaf sig med detta besked till ett inre rum. hvarifrån han inom en minut återvände, sägande, att generalen menat klockan åtta på morgonen och nu redan lagt sig; men om vi ej generade oss för att gå in i hans sängkammare, skulle det vara honom ett nöje att mottaga oss. Naturligtvis tvekade vi ej att mottaga anbudet af en så fullkomligt privat audiens ho8s en stor man. Vi infördes och kammartjenaren framsatte tvenne länstolar vid sidan af sängen. Det första som frapperade mig, då jag såg Garibaldi lytta sitt hufvud från kudden och utsträcka sin hand för att helsa oss, var att han såg mycket yngre ut än jag föreställt mig. Jag kände till hans utseende efter en gravyr som jag egde, en kopia efter en målning af Fagnani, söm jag alltid trott och nu vet är det bästa porträtt af honomsom finnes. Jag har aldrig sett en man af hans ålder så lätt berörd af tiden. Godhet och renhet i förening med mycken intelligens strålade i hans drag. Det egendomliga behag och intagande sätt, hvilka enhvar som talat med honom sökt att beskrifva, fann jag fullkomligt motsvara, till och med öfverträffa mina förväntningar. En amerikansk korrespondent, mera förfaren i konsten tointerview än jag, skulle troligen rent ut hafva frågat generalen, hvad härvarande regering sagt honom oeh hvad han tänkte om utsigterna för kriget. Men jag ansåg mig förbunden att omsorgsfullt afhålla mig från alla frågor, hvilka han möjligen skulle känt sig tveksam om huru han skulle besvara. På min fråga efter Riciotti berättade mig generalen, att då han sednåst hörde af honom, Vår han på Korfu; han hade så plötsligt lemnat Caprera, att hans söner ej visste om hans afresa, men han var öfvertygad, att då de fingo veta, att han begifvit sig till Frankrike, skulle de båda komma efter. Han försäkrade det ej vara sanont, såsom tidningarne uppgifvit, att några rödskjortor funnos i Tours; de af hans legion, som väntade honom i Chambery, voro ej ens ännu ekiperade. Han uttalade mycken tillgifvenhet för åtskilliga gemensamma vänner i England, och hans klara blick strålade ännu klarare, då han uttalade sin förhoppning, att några engelska frivilliga skulle sluta sig till honom. Efter en qvarts timmas förlopp steg jag upp för atttaga afsked; ty jag ville ej beröfva invalideh ett ögonblicks hvila, men han uppehöll mig, stående bredvid : sängen, ännu en god stund. Han log bifallande åt min anmärkning, att en bland de sällsammaste af detta sällsamma års händelser var att se honom såsom gäst i ett franskt prefekturpalats och i samma stad, der för sex månader sedan Pierre Bonaparte ransakades och frikändes. Då vi slutligen aflägsnade oss, tackade han oss upprepade gånger för vårt besök i de mest smickrande ordalag. Då han satt uppe i sängen såg jag, att hans armar voro magra och hans fingrar nåLL FR me mr tigt nm AR. han 44alri