med snö i locken, eld i barmen, reste sig
och fattade Roths hand.
— Tack, var det enda ljud, som kom öfver
hans läppar, men i detta enkla ord låg dock
så stor betydelse.
När Roth trädde ut ur tältet, sade han, i
det han slog vapenbrodren på axeln:
— Nu ska f—n ta ryssen.
TE.
På Ruona.
Eget land är alltid kärast;
Dess skog är den angenämaste.
säger ett gammalt finskt ordspråk, och aldrig
hade-.detta mera besannats än på fru Kata-
rina Roth. ; :
Sedan gamle Palo meddelat henne den både
glada och sorgliga underrättelsen att kanske
hon skulle nödgas lemna den gård, der hon
bott i så många år, och till råga på olyckan
kanske ge den sköflad af: roflystna. skaror,
var hon jemt fåordig och kastade esomoftast
pröfvande blickar än åt skogen och än ut-
öfver vattenspegeln. En viss beklämning hade
gjort sitt inträde på Ruona samt till och med
nedstämt Alphilds muntra sinne.
Den tanken att: de skulle nödgas lemna sin
enkla fristad, om kriget flyttades i deras ome-
delbara närhet, låg tung på allas sinnen, ja,
sjelfva Anna och Pekka, de båda tjenarne,