med snö i locken, eld i barmen, reste sig och fattade Roths hand. — Tack, var det enda ljud, som kom öfver hans läppar, men i detta enkla ord låg dock så stor betydelse. När Roth trädde ut ur tältet, sade han, i det han slog vapenbrodren på axeln: — Nu ska f—n ta ryssen. TE. På Ruona. Eget land är alltid kärast; Dess skog är den angenämaste. säger ett gammalt finskt ordspråk, och aldrig hade-.detta mera besannats än på fru Katarina Roth. ; : Sedan gamle Palo meddelat henne den både glada och sorgliga underrättelsen att kanske hon skulle nödgas lemna den gård, der hon bott i så många år, och till råga på olyckan kanske ge den sköflad af: roflystna. skaror, var hon jemt fåordig och kastade esomoftast pröfvande blickar än åt skogen och än utöfver vattenspegeln. En viss beklämning hade gjort sitt inträde på Ruona samt till och med nedstämt Alphilds muntra sinne. Den tanken att: de skulle nödgas lemna sin enkla fristad, om kriget flyttades i deras omedelbara närhet, låg tung på allas sinnen, ja, sjelfva Anna och Pekka, de båda tjenarne,