Om utsigterna till en snar fred
skrifver en korrespondent från London till
YIndgpendance belge:
Ett förhållande, som synes mig icke vara
utan intresse, är att publiken, trots allt som
antyder de krigförande makternas fasta be-
slut att drifva kampen till det yttersta,
börjar tro på att ett plötsligt omslag före-
står och att vi i verkligheten äro freden
närmare än någonsin. Kanske är det blott
en instinkt, som leder publiken på denna
tro, och måhända förvexlar man sina önsk-
ningar med sina förhoppningar; dock är det
ingalunda omöjligt att, när man tänker noga
efter, finna en och annan företeelse, hvarpå
ett sådant hopp kan stödjas. För det för-
sta är det nu ganska märkligt att se grefve
Bismarck vända sig till den allmänna opi-
nionen genom cirkulärer, gom helt visst icke
äro ämnade uteslutande. för kabinetterna.
Förbundskansleren har i dessa aktstycken
invigt oss uti sin regerings afsigter, förkla-
rat hvilken hållning hon vill iakttaga mot
den provisoriska regeringen och underrättat
oss om att hon principenligt icke har något
möt upprättandet af republikanska institu-
tioner i Frankrike och är villig att erkänna
hvarje regering, som befolkningen väljer.
Nyligen har emellertid hr ven Bismarck
gått ännu ett steg längre. I sitt sista cir-
kulär har han fäst de europeiska makternas
uppmärksamhet på de fruktansvärda följ-
derna af Paris intagande, i det han samti-
digt förklarat att ansvaret för dessa olyckor
får anges falla endast på dem som, ehuru
de veta att ett fortsättande af kriget är
hopplöst, icke destomindre fasthålla vid sin
föresats att strida till sista man. Nu är
det temligen lätt att inse det grefven, om
han än riktar denna anklagelse företrädesvis
mot medlemmarne af den provisoriska rege-
riägen, på samma gång ger en vink åt de
europeiska makterna, som hittills med ar-
marne i kors lugnt åsett huru Frankrike
gått sitt olycksöde till mötes. Jag skulle
mycket misstaga mig, om icke detta cirku-
lär i sjelfva verket innebär en uppmaning
till Europa avt mäkla fred mellan de stri-
dande parterna genom att gifva sin mening
tillkänna icke blott om det grundade i för-
bundskaänslerens uttalade farhågor i afseen-
de å följderna af Paris intagande, utan äf-
ven om medlen till att åvägabringa ett slut
på denna strid, som redan har varat alltför
länge. Tyskland har verkligen goda skäl
att önska det kriget må sluta så fort
som möjligt. Dess arm skall, nemligen,
trots sin förträffliga organisation och sina
soldaters mod, blifva underkastad pröf-
ningar, i jemförelse med hvilka dess redan
utståndna lidanden äro att anse för ett.
intet. Gambettas proklamation, jemförd med
grefve Bismarcks meddelande, upplyser
tillräckligt rörande denna punkt. Medan
den tyske ministern framställer en bild af
de olyckor :som skulle drabba Paris, sedan
det efter längre eller kortare tid gifvit sig,
skildrar ledamoten af den provisoriska re-
geringen med den förtviflade fosterlandskär-
lekens vältalighet de svårigheter och hinder,
mot hvilka den fiendtliga armån, som hit-
tills blott haft segrar att uppräkna, hädan-
efter skall nödgas kämpa. Det är nu gan-
ska antagligt att båda författarne af de
ifrågavarande offentliga handligarne måla
med något starka färger; men i hufvudsa-
ken säga de dock begge sanningen, och så-