Alphild var modrens afbild äfven hvad lyn-
net beträffade, men egde ändock en liten egen-
het, den hon ärft efter fadren: hon var nem-
ligen en smula envis och kunde, när detta
lynne påkom henne, begå små dårskaper, men
det behöfdes icke mera än en förebrående
blick ur modrens ögon, så sjönk genast det
lilla finska skaplynnet ned till eftergifven-
hetens nollpunkt.
Stora klockan i hvardagsrummet visade half
nio, då fru Katarina, som en lång stund oro-
lg vandrat af och an i salen, närmade sig
köket, i det hon för sig sjelf mumlade: CAtt
inte Alphild är nedkommen ännu, den flickan,
ho sofver för länge om morgnarne,
— Ama, Anna, ropade hon och öppnade
dörren till det lilla köket, der en ung flicka
höll på att skura en blank kopparkittel, gå
genast upp och fråga om inte mamsell Alp-
Hild är så vaken, att hon vill skynda sig ner.
— Mamsell Alphild, svarade Anna och upp-
hörde med arbetet, kors, vet ja, såg inte frun
hur Kon gick ner åt sjön klockan fem imorse?
Fru Katarina stängde genast dörren.
— Gick ner åt sjön, tänkte hon, hon har
således farit bort till Palo igen; den flickan
gör då alldeles som hon vill. Undrar hvad hon
har att Beställa derborta. Jag måste väl
slvarsämt förbjuda henne ae der resorna, el-
jest kunde hon en Vacker dag råka i hän-
derna på ströfvande rysspärtier.
Efter denna lilla monolog tog fru Katarina