Alphild var modrens afbild äfven hvad lynnet beträffade, men egde ändock en liten egenhet, den hon ärft efter fadren: hon var nemligen en smula envis och kunde, när detta lynne påkom henne, begå små dårskaper, men det behöfdes icke mera än en förebrående blick ur modrens ögon, så sjönk genast det lilla finska skaplynnet ned till eftergifvenhetens nollpunkt. Stora klockan i hvardagsrummet visade half nio, då fru Katarina, som en lång stund orolg vandrat af och an i salen, närmade sig köket, i det hon för sig sjelf mumlade: CAtt inte Alphild är nedkommen ännu, den flickan, ho sofver för länge om morgnarne, — Ama, Anna, ropade hon och öppnade dörren till det lilla köket, der en ung flicka höll på att skura en blank kopparkittel, gå genast upp och fråga om inte mamsell AlpHild är så vaken, att hon vill skynda sig ner. — Mamsell Alphild, svarade Anna och upphörde med arbetet, kors, vet ja, såg inte frun hur Kon gick ner åt sjön klockan fem imorse? Fru Katarina stängde genast dörren. — Gick ner åt sjön, tänkte hon, hon har således farit bort till Palo igen; den flickan gör då alldeles som hon vill. Undrar hvad hon har att Beställa derborta. Jag måste väl slvarsämt förbjuda henne ae der resorna, eljest kunde hon en Vacker dag råka i händerna på ströfvande rysspärtier. Efter denna lilla monolog tog fru Katarina