-— äl —v
I detta ögonbliek öppnades en sidodörr. och
en röst ropade: ;
— Min Gud, hvad vill det der säga?
Jog ser dit. Ny öfverraskning, ny förvå-
ning. Min moster stod lifslefvando framför
mig. Jag var nästan stelnad, träffad af åskan,
liksomXsåge jag en andesyn.
— Jaså, sade hon godmodigt leende, är det
ni min herr systerson? Hvad har ni att tala
om med. min dotter?
Dä föllo fjällen från mina ögon.
— Ö, nu blir allt Ylart för mig, jublade
jag. Ni var den kära, förträffliga enkan,
som i går lät mig Hoppas att få ega hennes
hand? SERGE
— Ja, du elake skalk, du gaf mig en korg
i bästa form. Gå bort ur min åsyn.
— Nej, kära moster, här är en magnet,
som fasthåller mig. Lovisa, min Lovisa är
således er fosterdotter, er älskling?
— Din Lovisa? Du svärmar, min vän. Du
afstod ju från henne för fem år sedan,
— O, hvarom påminner ni mig gj! Hvem
kunde ana, att bergens Lovisa och den fader-
och moderlösa i Berlin voro en och samma
person. Om jag då svarade lättsinnigt och
afböjande, skedde det ju emedan jag hyste
alltför mycken kärlek till henne. Ni borde
icke klandra, utan berömma mig derför.
— Och dessutom belöna dig med denna en-
gels Hand! Menar du icke det, din skälm?
— Jag vågar hoppas det, min älskade fru