-— äl —v I detta ögonbliek öppnades en sidodörr. och en röst ropade: ; — Min Gud, hvad vill det der säga? Jog ser dit. Ny öfverraskning, ny förvåning. Min moster stod lifslefvando framför mig. Jag var nästan stelnad, träffad af åskan, liksomXsåge jag en andesyn. — Jaså, sade hon godmodigt leende, är det ni min herr systerson? Hvad har ni att tala om med. min dotter? Dä föllo fjällen från mina ögon. — Ö, nu blir allt Ylart för mig, jublade jag. Ni var den kära, förträffliga enkan, som i går lät mig Hoppas att få ega hennes hand? SERGE — Ja, du elake skalk, du gaf mig en korg i bästa form. Gå bort ur min åsyn. — Nej, kära moster, här är en magnet, som fasthåller mig. Lovisa, min Lovisa är således er fosterdotter, er älskling? — Din Lovisa? Du svärmar, min vän. Du afstod ju från henne för fem år sedan, — O, hvarom påminner ni mig gj! Hvem kunde ana, att bergens Lovisa och den faderoch moderlösa i Berlin voro en och samma person. Om jag då svarade lättsinnigt och afböjande, skedde det ju emedan jag hyste alltför mycken kärlek till henne. Ni borde icke klandra, utan berömma mig derför. — Och dessutom belöna dig med denna engels Hand! Menar du icke det, din skälm? — Jag vågar hoppas det, min älskade fru