Hvatjöhanda nyheter.
Upptäeltspollsen på skärgårda-
äfventyr. För ett par år sedan hände att
en fånge rymde från Långholmen. Som rym-
lingen var en mycket meriterad brottsling,
anställdes de mest noggranna efterspaningar
och inga kostnader sparades för mannens till-
rättaskaffande. Bland andra, blefvo två af de
skickligaste konstaplarne vid detektiva afdel-
ningen beordrade att söka den förrymde på
en af holmarne ute i skärgården, å hvilken
han; enligt uppgift, skulla befinna sig. An-
Jände- till. ört och ställe, började de med att
förskaffa sig upplysning hvar fjerdingsman-
nens bostad var belägen. Sedan denna, sent
på natten, blifvit funnen, började de ett för-
tvifladt bultandd för att komma in, men intet
hjelpte; allt förblef tyst inne i stugan, Slut-
igen påminde sig den ene af konstaplarne att
fönsterbågarne i sådana byggnader som denna
voro af den oskyldiga art, att man med tem-
lig lätthet kunde tttaga dem. Sagdt och
gjordt; han uppklef, bröt ut hakarne och
kom så in med knäen liggande å fönsterplat-
sen, då han kände något kallt vidröra sin
panna och hörde en darrande stämma yttra:
— Ligg stell: annårs skjuter ja!
— Din galning, det är polis från Stock-
holm, som vill att du skall vara behjelplig att
skaffa reda på en förrymd Långholmare.
— Ligg stell, säjer ja, får annårs skjuter
ja, de fäll ni sum ä Långholmarn,
— Du är tokig, bonde; vänta så skall du
få se tjenstetecknet (för högra handen mot
bröstfickan.)
— Nå, stopp, säjer ja; dra inte fram någe
sattyg, för då smäller de!
Den nedanför stående konstapeln kastade
nu upp sitt tjenstetecken, hvilket dock af
fjärsman ogillades, såsom varande honom
obekant. Först sedan evt par handklofvar
blifvit iokaståde åt bonden, slapp den i fön-.
stret liggande konstapeln ur sitt obeha:liga
läge, ty det sista tjenstetecknet kände fjärs-
man igen, sum laglit.
En f. d utrikesministers kfvem-
syr. Tidningen Globe meddelar följande,
något romantiska, men som tidningen tror fullt
tillförlitliga berättelse om de äfyentyr, som
f. franska utrikesministern, hertigen af Gra-
mont, råkade ut för på sin flykt från Frank-
rike, Hertigen fick veta att Kejsaren Var fin-
gen, dagen innan underrättelsen derom offent- !
liggjordes i Paris. Han insåg att han måste fly,
då utan tvifvel folkets raseri skulle vända sig
mot den förra ministeren såsom varande kri-
gets upphofsmän. Ilan begaf sig derför till
sin bankir för att förse sig med penningar och
värdepapper, men erfor att den bolagsman i
bankirfirman, som hade hans affärer om hand,
hade rest åt landet. Hertigen reste efter ho-
nom och fann houwom i hans trädgård syssel-
satt med att gräfvå hed penningar och värde-
saker, Båda återvände till Paris och hertigen
fick hvad han önskade. Påföljande dag offent-
liggiordes jobsposten och ministern flydde:
Han lät en betjent taga plats i sin vagn och
smög sig sjelf ut genom en bakport till sitt
pålats. Folkmassan följde vagnen, men fann
natuligtvis icke hvad den sökte, och hertigen
kom lyckligt undan till Calais. Men vid hans
ankomst de uppstod en ny svårighet. Han
kunde icke lemna landet utan att upp-
visa sitt pass; det var tydligt att man då
skulle upptäcka hvem han var, och han lopp
den största fara att bli återsänd till Paris,
denna. gång utan hopp att kunna undkomma.
Emåellertid måste försöket göras. Han visade
vederbörande sitt pass och fick till sin stora
glädje tillstånd att gå ombord. Han begaf sig
genast ned i salongen och förebar ett allvar-
samt illamående för att lättare undandraga
sig uppmärksamheten. Men efter några ögon-
blick kände han ett ominöst slag på sin
axel och såg sig redan i inbillnivgen, vara
fånge, Framförghonom stod den tjensteman,
som viserat passet; han yttrade: Medan ni
ännu var minister, gaf ni min son en tjenst.
Till tack derför har jag i dag låtit er passera
och derigenom sannolikt räddat ert lif. Med
dessa ord aflägsnade sig tjenstemannen och
hertigen af Gramont kom oantastad till Dover.