Hvatjöhanda nyheter. Upptäeltspollsen på skärgårdaäfventyr. För ett par år sedan hände att en fånge rymde från Långholmen. Som rymlingen var en mycket meriterad brottsling, anställdes de mest noggranna efterspaningar och inga kostnader sparades för mannens tillrättaskaffande. Bland andra, blefvo två af de skickligaste konstaplarne vid detektiva afdelningen beordrade att söka den förrymde på en af holmarne ute i skärgården, å hvilken han; enligt uppgift, skulla befinna sig. AnJändetill. ört och ställe, började de med att förskaffa sig upplysning hvar fjerdingsmannens bostad var belägen. Sedan denna, sent på natten, blifvit funnen, började de ett förtvifladt bultandd för att komma in, men intet hjelpte; allt förblef tyst inne i stugan, Slutigen påminde sig den ene af konstaplarne att fönsterbågarne i sådana byggnader som denna voro af den oskyldiga art, att man med temlig lätthet kunde tttaga dem. Sagdt och gjordt; han uppklef, bröt ut hakarne och kom så in med knäen liggande å fönsterplatsen, då han kände något kallt vidröra sin panna och hörde en darrande stämma yttra: — Ligg stell: annårs skjuter ja! — Din galning, det är polis från Stockholm, som vill att du skall vara behjelplig att skaffa reda på en förrymd Långholmare. — Ligg stell, säjer ja, får annårs skjuter ja, de fäll ni sum ä Långholmarn, — Du är tokig, bonde; vänta så skall du få se tjenstetecknet (för högra handen mot bröstfickan.) — Nå, stopp, säjer ja; dra inte fram någe sattyg, för då smäller de! Den nedanför stående konstapeln kastade nu upp sitt tjenstetecken, hvilket dock af fjärsman ogillades, såsom varande honom obekant. Först sedan evt par handklofvar blifvit iokaståde åt bonden, slapp den i fön-. stret liggande konstapeln ur sitt obeha:liga läge, ty det sista tjenstetecknet kände fjärsman igen, sum laglit. En f. d utrikesministers kfvemsyr. Tidningen Globe meddelar följande, något romantiska, men som tidningen tror fullt tillförlitliga berättelse om de äfyentyr, som f. franska utrikesministern, hertigen af Gramont, råkade ut för på sin flykt från Frankrike, Hertigen fick veta att Kejsaren Var fingen, dagen innan underrättelsen derom offent! liggjordes i Paris. Han insåg att han måste fly, då utan tvifvel folkets raseri skulle vända sig mot den förra ministeren såsom varande krigets upphofsmän. Ilan begaf sig derför till sin bankir för att förse sig med penningar och värdepapper, men erfor att den bolagsman i bankirfirman, som hade hans affärer om hand, hade rest åt landet. Hertigen reste efter honom och fann houwom i hans trädgård sysselsatt med att gräfvå hed penningar och värdesaker, Båda återvände till Paris och hertigen fick hvad han önskade. Påföljande dag offentliggiordes jobsposten och ministern flydde: Han lät en betjent taga plats i sin vagn och smög sig sjelf ut genom en bakport till sitt pålats. Folkmassan följde vagnen, men fann natuligtvis icke hvad den sökte, och hertigen kom lyckligt undan till Calais. Men vid hans ankomst de uppstod en ny svårighet. Han kunde icke lemna landet utan att uppvisa sitt pass; det var tydligt att man då skulle upptäcka hvem han var, och han lopp den största fara att bli återsänd till Paris, denna. gång utan hopp att kunna undkomma. Emåellertid måste försöket göras. Han visade vederbörande sitt pass och fick till sin stora glädje tillstånd att gå ombord. Han begaf sig genast ned i salongen och förebar ett allvarsamt illamående för att lättare undandraga sig uppmärksamheten. Men efter några ögonblick kände han ett ominöst slag på sin axel och såg sig redan i inbillnivgen, vara fånge, Framförghonom stod den tjensteman, som viserat passet; han yttrade: Medan ni ännu var minister, gaf ni min son en tjenst. Till tack derför har jag i dag låtit er passera och derigenom sannolikt räddat ert lif. Med dessa ord aflägsnade sig tjenstemannen och hertigen af Gramont kom oantastad till Dover.