er Mm —— — — ih—w—— - - -X 23fPfp—
Jules Favres berättelse till natio-
nalförsvars-regeringen om sin
sammankomst med grefve Bis-
marck.
. Berättelsen börjar med ett försvar för den
nuvarande regeringens politik och fortsätter
gedan:
På det smärtsammaste berörd, hade jag bestämt
nig för att icke låta belägringen af Paris börja,
utan att taga ett sista steg, vore jag än ensam
derom. Preussen iakttog tystnad och ingen var
böjd att framställa några Igor till detsamma
Denna ställning var icke hållbar; den lemnade
våra fiender tilltälle att lägga ansvaret för krigets
fortsättande på oss; den dömde oss att förtiga våra
afsigter. Det måste göras ett slut derpå. Oaktadt
min motvilja beslöt jag mig för att begagna mig
af de bona offfeia, som erbjödos mig, och den 10
september erhöll herr von Bismarck ett telegram
med förfrågan om han ville medgifva ett samtal
förande vilkoren för en biläggning.
Första svaret härpå utföll nekande, emedan för-
bundskansleren ansåg vår regering ogiltig. Dock
frågade han, hvilka garantier vi kunde lemna för
tipprätthällandet af ett fördrag. På framställd upp-
maning beslöt Jules Favre att afsända en kurir till
Bismarck; kuriren lyckades också träffa honom
och återkom med den underrättelsen, att förbunds-
kansleren gerna skulle vilja tala med Jules Favre.
inspärrandet af Paris emellertid skred framåt,
beslöt Favre sig för att resa. Det var hans me-
ning, att denna färd skulle vara en hemlighet,
men genom en brottslig indiskretion röjdes hem-
ligheten: tidningen Electeur libre hade nemligen
omtalat Jules Favres färd. Icke en gång för sina
embetsbröder hade Jules Favre tvekat att iakttaga
tystlåtenhet; han ville vid sammanträffandet med
ismarck vara fri från hvarje förbindelse, för att
hafva rättighet att icke ingå någon sådan. Lik-
väl hade krigsministern blifvit underrättad om sa-
ken och lemnat til Jules Favres tjenst en officer,
som skulle ledsaga hohom fill förposterna. Favre,
som icke visste hvar det preussiska hufvudqvarte-
ret var beliget, begaf sig på väg genom Charen-
tonporten. Efter att ha förts till Villeneuve-Saint-
Georges, hvarest generalbefälhafvaren för 6:te ar-
måkären befann, sig, fick Favre sent på eftermid-
dagen höra, att generalqvarteret var i Meaux. Ge-
neralen föreslog honom att ditskicka en officer,
som. skulle medföra följande bref, hvilket han
(Favre) på förhand skrifvit till Bismarck :
Hr grefve!
Jag har alltid trott, att innan fiendtlighetorna på
allvar börjades, vore det omöjligt, att icke någon
hederlig öfverenskommelse skulle försökas. Den
Person som haft äran besöka ers excellens för två
dagar sedan, har sagt mig att han från edra läp-
ar mottagit uttrycket af en liknande önskan. Jag
rar kommit till förposterna för att ställa mig til
ers excellens förfogande. Jag väntar att ni skall
odhetsfullt låta mig veta, huru och hvarest jag
skall få äran att under några ögonblick öfverlägga
med er.
Jag har äran att med största aktning vara
Ers excellens
ödmjukaste och hörsammaste tjenare,
Jules Favre.
Vi voro på ett afstånd af 48 kilometrer från
hvarandra.
Dagen derpå, kl. sex på morgonen, erhöll jag ett
svar, som jag här återger:
pJag har nyss mottagit det bref. som ers excel-
lens haft den artigheten att tillskrifva mig, och
det skulle vara mig särdeles angenämt, om ers
excellens skulle vilja göra mig den äran att besöka
mig i morgon här i Meaux.
Öfverbringaren häraf, furst Biron, skall vaka
frörver att ers excellens ledsagas genom våra
inier,
Jag har äran teckna med den största aktning, ers
excellens ödmjuke tjenare,
von Bismarck!
Klockan nio var eskorten färdig och jag begaf
mig af med den. Ankommen till grannskapet at
Meaux framemot kl. tre på eftermiddagen, blef jag
hejdad af en adjutant, som underrättade mig att
refven hade lemnat Meaux tillsammans med
fönangen för att tillbringa natten i Ferrieres. Vi
hade farit kors om hvarandra, men om vi hvar på
sitt håll vände om, borde vi mötas.
Jag vände tillbaka och steg af på gården till ett
landtstiälle, alldeles utplundrädt liksom nästan alla
de hus jag sett på min väg. Efter en timmas för-
lopp ankom hr von Bismarck äfven dit. Det var
öss svårt att samtala påett sådant ställe. Slottet
Haute-Maiscn, tillhörigt grefve de Rillac, låg i värt
grannskap och vi begåfvo oss dit. Samtalet för-
siggick i ett rum, hvarest i oordn.ng lågo strödda
tillror af allebanda slag.
Jag skulle vilja för er återgifva detta samtal
helt och hållet, såsom jag dikterade det för en
sekreterare dagen derpå. varje detalj deraf har
sin betydelse. Här kan jag emellertid endast ana-
lysera det.
Jag uppgaf genast i början ändamålet med detta