er Mm —— — — ih—w—— -X 23fPfp— Jules Favres berättelse till nationalförsvars-regeringen om sin sammankomst med grefve Bismarck. . Berättelsen börjar med ett försvar för den nuvarande regeringens politik och fortsätter gedan: På det smärtsammaste berörd, hade jag bestämt nig för att icke låta belägringen af Paris börja, utan att taga ett sista steg, vore jag än ensam derom. Preussen iakttog tystnad och ingen var böjd att framställa några Igor till detsamma Denna ställning var icke hållbar; den lemnade våra fiender tilltälle att lägga ansvaret för krigets fortsättande på oss; den dömde oss att förtiga våra afsigter. Det måste göras ett slut derpå. Oaktadt min motvilja beslöt jag mig för att begagna mig af de bona offfeia, som erbjödos mig, och den 10 september erhöll herr von Bismarck ett telegram med förfrågan om han ville medgifva ett samtal förande vilkoren för en biläggning. Första svaret härpå utföll nekande, emedan förbundskansleren ansåg vår regering ogiltig. Dock frågade han, hvilka garantier vi kunde lemna för tipprätthällandet af ett fördrag. På framställd uppmaning beslöt Jules Favre att afsända en kurir till Bismarck; kuriren lyckades också träffa honom och återkom med den underrättelsen, att förbundskansleren gerna skulle vilja tala med Jules Favre. inspärrandet af Paris emellertid skred framåt, beslöt Favre sig för att resa. Det var hans mening, att denna färd skulle vara en hemlighet, men genom en brottslig indiskretion röjdes hemligheten: tidningen Electeur libre hade nemligen omtalat Jules Favres färd. Icke en gång för sina embetsbröder hade Jules Favre tvekat att iakttaga tystlåtenhet; han ville vid sammanträffandet med ismarck vara fri från hvarje förbindelse, för att hafva rättighet att icke ingå någon sådan. Likväl hade krigsministern blifvit underrättad om saken och lemnat til Jules Favres tjenst en officer, som skulle ledsaga hohom fill förposterna. Favre, som icke visste hvar det preussiska hufvudqvarteret var beliget, begaf sig på väg genom Charentonporten. Efter att ha förts till Villeneuve-SaintGeorges, hvarest generalbefälhafvaren för 6:te armåkären befann, sig, fick Favre sent på eftermiddagen höra, att generalqvarteret var i Meaux. Generalen föreslog honom att ditskicka en officer, som. skulle medföra följande bref, hvilket han (Favre) på förhand skrifvit till Bismarck : Hr grefve! Jag har alltid trott, att innan fiendtlighetorna på allvar börjades, vore det omöjligt, att icke någon hederlig öfverenskommelse skulle försökas. Den Person som haft äran besöka ers excellens för två dagar sedan, har sagt mig att han från edra läpar mottagit uttrycket af en liknande önskan. Jag rar kommit till förposterna för att ställa mig til ers excellens förfogande. Jag väntar att ni skall odhetsfullt låta mig veta, huru och hvarest jag skall få äran att under några ögonblick öfverlägga med er. Jag har äran att med största aktning vara Ers excellens ödmjukaste och hörsammaste tjenare, Jules Favre. Vi voro på ett afstånd af 48 kilometrer från hvarandra. Dagen derpå, kl. sex på morgonen, erhöll jag ett svar, som jag här återger: pJag har nyss mottagit det bref. som ers excellens haft den artigheten att tillskrifva mig, och det skulle vara mig särdeles angenämt, om ers excellens skulle vilja göra mig den äran att besöka mig i morgon här i Meaux. Öfverbringaren häraf, furst Biron, skall vaka frörver att ers excellens ledsagas genom våra inier, Jag har äran teckna med den största aktning, ers excellens ödmjuke tjenare, von Bismarck! Klockan nio var eskorten färdig och jag begaf mig af med den. Ankommen till grannskapet at Meaux framemot kl. tre på eftermiddagen, blef jag hejdad af en adjutant, som underrättade mig att refven hade lemnat Meaux tillsammans med fönangen för att tillbringa natten i Ferrieres. Vi hade farit kors om hvarandra, men om vi hvar på sitt håll vände om, borde vi mötas. Jag vände tillbaka och steg af på gården till ett landtstiälle, alldeles utplundrädt liksom nästan alla de hus jag sett på min väg. Efter en timmas förlopp ankom hr von Bismarck äfven dit. Det var öss svårt att samtala påett sådant ställe. Slottet Haute-Maiscn, tillhörigt grefve de Rillac, låg i värt grannskap och vi begåfvo oss dit. Samtalet försiggick i ett rum, hvarest i oordn.ng lågo strödda tillror af allebanda slag. Jag skulle vilja för er återgifva detta samtal helt och hållet, såsom jag dikterade det för en sekreterare dagen derpå. varje detalj deraf har sin betydelse. Här kan jag emellertid endast analysera det. Jag uppgaf genast i början ändamålet med detta