Ryssland mot Tyskland. I Ryssland finnas aumera två statsmakter: kejsaren och den allsänna meningen. Den förre älskar freden och ser ilandets iotellektuela och, wmateriela odling vilkoret för folkets sällnet och välstånd. Ledarne af den, allmänna opinionen dela dessa hans 4sigter, men liksom de blinda nationalite;sifrarne i andra länder anse de nödvändigt att alla utländska inflytanden undanrsdjas för att den inhemska kulturen Skall komma i blomstring. Och emedan, tyskarne hittills varit och ännu äro e förnämsta redskapen för den europeiska civilisationens införande i Ryssland, således mest hinderliga för den gammalTyska andans framgångar, så vänder sig det genuint-ryska partiet i första rummet mot dem. Detta äfven af politisk anledning. Det äkta ryska partiet, som med stora steg vandrar fram mot maktens rtinnar, har till framtidsplan att samla alla slaviska stammar under den ryska spiran. IPolackerna (äfven de som höra till Preussen och Österrike) czecherna i Böhmen, :servierna, bulgarerna, slavonierna — alla dessa östra Europas folk vilja de panslavistiska idealisterna förena, liksom tysskarne sträfva att sammanföra alla de tsydgermaniska grenarne till ett enda väldigt träd. De ryska och tyska staternas sträfvanden råka i strid med hvarandra i fråga om det preussiska Polen och om Tysklands eller Rysslands större inflytande i sydöstra Europa. Preussen har blifvit nog mäktigt att ej behöfva frukta czazzn, och det går ej längre i hans ledband. Det kan trotsa honom och skall göra det hvarje gång dess intresse sådant fordrar. Det blir under en lång tid, såvida kraftiga och skickliga män efterträda Bismarck, Preussen som kommer att utgöra balansen i Europa, och så länge blir Rysslands eröfringslystBad mot grannar hållen i schack. Bevis för att en sådan opinion, som den härofvan omtalats, gör sig gällande i Ryssland förekomma dagligen i dess tidningar. Ett och annat sådant bevis har här redan anförts. Se här ett nytt: General Fadejeff har i Petersburgs Börstidning iofört en artikel, under rubrik: Rysslands förhållande till fransk-tyska kriget, i hvilken den ifrige kämpen för den rysk-panslavistiska id6en beklagar de tyska stammarnes förening under ledning af det mäktiga Preussen, hvilken förening, sedan Frankrike blifvit slaget, obehindrad skall fulländas, såsom en för Ryssland olyeklig tilldragelse och det isynnerhet af det dubbla skälet, att Frankrike, hvilket Ryssland ensamt kunde räkna som bundsförvandt för sina panslavistiska planer, skall utgå mycket försvagadt ur den jättestrid, det kämpar med Tyskland, då deremot det förenade Tyskland, ryska panslavismens hufvudmotståndare, skall framgå så mycket mäktigare. Österrike, anmärker Fadejeff, kunde ej stå sig mot Preussen, som räknade 17 millioner inbyggare, och Frankrike kan icke stå sig mot Nordtyska förbundet, som räknar 40 millioner; men Ryssland, nör efter Frankrikes krossande ordningen kommer till det, skulle få att göra med ett Tyskland, som har 60 millioner inbyggare! Som tidpunkt för den strid, Ryssland skall ha att bestå mot det förenade Tyskland, betecknar Fadejeff den dag, då Ryssland öppet och afgjordt skull taga hand om lösningen af den slaviska frågan, hvilken för detsamma är en lifsfråga. Denna