skulle blifva af honom sedan han för alltid
aflagt sin domaredrägt. i
Sedan återkommo hans tankar till den före-
varande saken. I alla händelser, oskyldig el-
ler brottslig, var Albert verkligen vicomte de
Commarin, grefvens laglige son. Men kunde
han väl anses brottslig? Svårligen.
— Det rar sannt, utbrast plötsligen doma-
ren, jag måste ovilkorligen tala med grefve
de Commarin. Constant, skicka ett bud till
hans hotell att han skall komma hit genast.
Om han icke är hemma, så tillsäg att man
söker honom der han tros vara.
Herr Daburon hade att bereda sig på en
svår pröfning. Han skulle nödgas säga ät
denne gubbe: SMin herre, den som jag, då vi
nyligen råkades, förklarade vara er laglige
son, han är det icke, utan den andre. Hvil-
ken situation, på en gång obehaglig och grän-
sande till det löjliga! Hvad som i någon mån
hjelpte upp saken, det var att denne andre,
Albert, var oskyldig.
Äfven Noöl måste han säga sanningen; det
var hans pligt att åter sänka ned till jorden
den han nyss höjt till skyarne. Hvilket gryrat
gäckeri! Men förmodligen skulle grefven finna
något medel att göra den skenbara förlusten
mindre smärtsam för den unge mannen; och
han var också skyldig honom denna veder-
ffing.
Men hvem är nu den brottslige? mum-
domaren,