glaeis och bastioner voro öfverfyllda af fran-
ska soldater, som tvättade sig sjelfva eller
sina kläder i grafven eller likgiltigt pratade
med hvarandra eller sutto på sluttningen och
stirrade ut öfver bairarne. Kejsarens tross,
hans vagnar, bagage, hästar och betjening upp-
togo ravelinen mellan den inre och yttre
porten. Jag vågar icke bedöma, hvad en kej-
sare behöfver i fält, och vill derför icke säga,
att denna tross var orimligt stor; men af den-
na mening voro afgjordt de franska soldaterna,
som bittert beklågade sig öfver det sätt, på
hvilket denna svit flera gånger hade hindrat
och fördröjt deras marsehoch deras provian-
tering, och äfven den lyx, som lät dem ännu
bittrare känna deras umbäranden. Kl. 10 kom
befallning till trossen att följa kejsaren, och
den försvann straxt. Som kapitulationen ännu
icke var underskrifven, var det strängt förbju-
det att låta någon passera genom portarne
och jag promenerade derför några timmar
längs stranden af den flod, som genomflyter
Sedan, kom öfver den i en pråm och gick ser
dan längre bort på andra sidan om den. Jag
kunde på ett ställe se längs floden genom
staden och urskilja två broar och flere gator,
så fullpackade af folk, hästar, kanoner och
vagnar, att det förekom mig obegripligt huru
någor skulle kunna röra sig derinne. Ett
obeskrifligt sus och larm hördes från staden
och jag kunde urskilja det ännu långt borta
på de höjder, som beherrska fästningen; detta
var icke så underligt, ty förutom den fasta
befolkningen voro ju 60 till 70,000 soldater
inspärrade på detta trånga rum, förutom hästar
och boskap — lefvande, döda och döende.
Länge gick jag omkring på valplatsen, der fa-
sansfulla syner talade högt om de föregående
dagarnes blodiga slagtningar, men jag villicke
dröja vid dessa rysansvärda scener af lik, lem-
lästade kadaver, döende och sårade. På ett
ställe i nordvest voro alla de franska fångarne
från föregående dagen, visst 20 till 30,000 till
antalet, samlade i ett stort läger under bevak-
niog af preussare, hvilka icke voro på långt
när manstarka nog att verkligen bevaka dem.
I skymningen befann jag mig åter straxt
bredvid Seådan, men på dess nordöstra sida,
der det låg nätta landställen med trädgårdar
framför. Husen voro plundrade och förstörda,
i trädgårdarne lågo öfverallt fallna soldater;
på ett ställe räknade jag i en liten trädgård
tjugu döda suaver. Ett åskväder började sam-
mandraga sig, några regndroppar föllo och jag
tänkte med bekymmer på, hvar jag skulle till-
bringa natten. Just då mötte jag en fransk
artillerist, som visade mig på en obevakad ut-
fallsport i muren och genom den kom jag om-
kring kl. 7 in i Sdan tillsammans med min
vägvisare. Min hvita, halft militära preussiska
mössa ådrog sig en föga smickrande uppmärk-
samhet, och på ett ställe kastades från vallen
efter mig en tung ryttarpistol, som skrubbade
min axel, och en stund derefter en butelj,
som träffade en soldut vid min sida. Jag drog
min plaid öfver hufvudet, och det tilltagande
mörkret, i förening med det starka regnet och
det oupphörliga böljandet på gatorna, tillät mig
att utan vidare obehag framkomma midt in i sta-
den. Jag kan icke beskrifva den förvirring, som
öfver allt var rådande. Det fanns icke tecken till
disciplip. Folk af olika regementen och olika
vapenslag voro utan åtskilnad sammanstufvade
med utsvultna hästar, hvilka hela natten höllo
ett förfärligt väsen. Döda hästar lågo på ga-
torna, andra, sårade och osårade, vandrade
omkring utan egare och sökte föda; andra åter,
hvilka voro bundna vid kanoner och vagnar
men bortglömda, blefvo ursinniga af hunger
och rädsla, slogo, sparkade och gnäggade vildt,
Regnet öste ner, folket sökte skydd, en och
en eller hopvis, på fordonen, på trapporna un-
der portarne.
En gammal lam gumma, som var portvakt
i ett hus, lemnade mig sin stol i det lilla kyf-
fet till nattläger; kyffet vette utåt en port,
som från gatan förde in till husets gård; i
porten lågo 24 soldater, på gården många
flera, förutom hästar och vagnar. Klockan var
8, då jag tog detta nattläger i besittning, och
derifrån kunde jag höra soldaternas samtal.
De förbannade kejsaren och Mac Mahon, de
voro förrådda, öfvergifoa, sålda; man kan
också af officerare få höra dylika dåraktiga
yttranden. Derpå utöste de otidigheter mot
preussarne, och en lång turco straxt bredvid
dörren anförtrodde mycket lugnt sin granne,
att det var hans fasta beslut, hvad som än
måi.e hända, att skära halsen af den första
jet: Sare, som andra dagen komme att infin-
pa sg i Stdan. Jag kände mig betydligt
lugnad då klockan 10 en fransk artillerioffi-
cer kom och jemte mig höll tillgodo med det