bälte, som flammade upp mot himmeler
Hfilken nått döttå måtte hä vårit för d
sårade, det kan blott den föreställa sig, sor
sett hvilka förfärliga lidanden hemsöka de
åt sig sjelf öfverlemnade sårade, under de
lifskraften långsamt sjunker och försvinne:
Såvida kapitulationen icke var underteck
nad kl. 10 följande morgon, skulle stade:
bombarderas och den franska armån beskju
tas med granater. Man försäkrar, och de
behöfves inga bevis för att göra dettrovär
digt, att uppträdena innanför och utom val
arne voro förfärliga, rent af diabolisks
Då kejsaren, som tillbragte en gruflig natt
om morgonen blickade ut i den uppgåend
dagern, såg hän öfverallt, i dalar och pi
höjder, en skog af jern och stål, batterie
på hvarje upphöjning, kavalleri på hvarje
slätt, täta massor af slagfärdiga tyskar si
långt hans blick kunde nä. Han fattade då
omsider sitt beslut. Han ville begifva sig
till konung Wilhelm och söka att åstad
komma någon mildring i vilkoren. Ledsa
gad af några få stabsofficerare fill häst, lem
nade Napoleoti Sedän i en wienervagn.
Grefve Bismarck låg i sin säng i Don.
chery, då en officer kom instörtande til
honem och anmälde, att kejsaren anländt
för att tala vid honom och konungen. Grefve
Bismarck steg upp och klädde sig i hast —
naturligtvis i den hvita mössan med gult
band, mörk uniformsrock med metallknap-
par och gula uppslag — och skyndade ut
för att möta kejsaren. Han kom tids nog
för att stanna kejsarens svit utanför staden.
Då kejsaren steg ur vagnen, blottade Bis-
marck sitt hufvud och stod med mössan i
hand; och då kejsaren vinkade åt honom
eller bad honom aft åter påsätta densamma,
svårade diplomaten: Sire, jag tar emot
ers majestät, som jag skulle mottaga min
ögen kungliga herre:
I närheten af det ställe, der mötet egde
rum, några hundra alnar utanför den smut-
siga staden Donchery, låg ett litet hus, som
tillhörde en af de väfväre, hvilka befolka
trakten omkring Sedan, Grefve Bismarck
gick först dit in. Det var just icke någon
inbjudande vistelseort. Den store förbunds-
kanslern gick upp för trappan och såg, att
hvardagsrummet var uppfyldt af väfvare
m. m.; han giek derför ned igen och fann
kejsaren sitta på en sten utanför dörren,
Två stolar hermtades ur huset; Kejsaren
satte sig på den ena, medan Bismarck tog
den andra och ställde den vid Napoleons
venstra sida. Officerarne, som ledsagat sin
fallne herrskare, lågo på en liten gräsplan
framför huset ett stycke derifrån. Detvar
ett märkligt samtal, som här uppstod, och
då Bismarck af egen drift har redogjort
derför, eller åtminstone för de vigtigaste
punkterna, skall det utan tvifvel snart blifva
allmänt bekant och för evärdlig tid få en
plats i historien.
Hufvudpunkten, som afhandlades, var fre-
den, men grefve Bismarck kunde ej af kejsa-
ren erhålla något slags löfte i detta afse-
ende. Napoleon förklarade att han ej hade
någon myndighet. Han kunde icke sluta
fred; han kunde icke ge hären eller Ba-
zaine några befallningar; kejsarinnan förde
regeringen, och det var hon och hennes mi-
nistrar ensamt som kunde föra några un-
derhandlingar. Grefve Bismarck anmärkte
då, att det under sådana förhållanden ej
tjenade till någonting att vidare tala om
politiska saker med kejsaren, och att ett
samtal med konungen icke heller kunde
medföra något resultat. Kejsaren önskade
emellertid att få tala vid konungen sjelf,
men grefve Bismarck förklarade, att det
icke var möjligt att tillmötesgå denna ön-
skan förrän kapitulationen var underteck-
nad. — Då samtalet sålunda började
bli kritiskt, och då situationen på båda si-
dor tog en mindre behaglig karakter, af-
bröto vi underhandlingarne. Och härmed
slutäd : derna sammankomst.
Grefve Bismarck gick bort för att tala
med konungen, medan kejsaren gick tillbaka
för att rådgöra med sina officerare. Det
var: ett förfärligt ögonblick. Garnisonen i
Sdam var utom sig vid tanken på kapitr-
jation. Men rundtomkring syntes, i hemska,
mörka linier, på hvarje backe och sluttning,
på hvarje bergskam ofvanför Maas, på alla
höjderna, batterier, färdiga att slunga ett
hagel af eld öfver den olyckliga staden.
Bortåt 600 kanoner skulle kasta en ström
f eld och bly öfver hvarje hus. Med några
samla kanoner på vallarne, med det allde-
es tillintetgjorda franska fältartilleriet, full-
komligt beherrskadt från tre sidor, kunde
staden ej göra motstånd. Trupperna der-
utanför skulle ha blifvit krossade till en
massa af sönderbrutna ben och sönderflängdt
kött i ett slagteri, hvars make historien icke
ens på sina gräsligaste blad skulle kunnat
uppvisa. Underhandlingarne om kapitula-
tionsvilkoren fortsattes, och slutligen gick
man in på den fordran fransmännen fram-
ställt angående officerarnes vapen och fri-
sifvelse på hedersord. KI. 2212 under-
ecknades kapitulationen såsom generalerna
Moltke och Wimpffen öfverenskommit om
len); jag tror att äfven grefvo Bismarck
hade tagit del i underhandlingen.
Mötet mellan kungen och kejsaren.
När kapitulationen var uppgjord och klar,
sammanträffade, kungen af Preussen med
sir fånge, kejsaren, på en skogsbeklädd
packe, som sluttar nedåt Maas; Ett litet
stycke. utanför Sdan och af floden skildt
lerifrån, ligger ett vackert landtställe, bygdt