plosion af ett krutmagasin eller något dy-
likt. Någon sådan inträffade emellertid icke,
och branden fortfor. Icke destö mindfe på-
skyndade verkan af denna granat Beslutet
att öfverlemnafStdanloch allt, som der fanns,
i segervinnarnes händer, då ett längre mot-
stånd var omöjligt; och endast kunde leda
till fullständig undergång. Kejsaren kunde
icke motsätta! sig, hvad somhvaF och en
insåg vara dundvikligt, och ej heller ingöts
mod i dö tappra män, som bringats till för-
tviflan. Man begärde en hvit flägga, men
någon sådan fanns ej. Man måste åtnöja sig
med den Ela hvita lappen på en äf lanci-
erernas lansar. General Lauriston steg upp
på Bbröstvärnet och viftade med den, medan
en trumpetare gaf signal, men i detiförfär-
liga larmet och hvimlet väckte hvårken flåg-
gan eller trumpetstötarne uppmärksamhet;
först när portarne efter flera försök, hvarvid
officerare och soldater föllo: elle sårades,
blefyo öppnade, började preussarne ana Hela
omfånget af sin oerhörda seger. Elden
stannade plötsligt, med undantag af ett och
annat skott, och då längs efter de blöd-
dränkta höjderna och dalarnö vissheten träng-
de ned genom den littande krutröken att
fienden begärde pardon, höjde sig till Bim-
melen från de tyska härskarorna ett omät-
ligt, ett obeskriffigt jubel.
Tusentals pickelhufvor, hjelmar och scha-
koter, tusentals sablar och bajonetter höj-
des och blänkte i aftonsolen. Hvilken bit-
ter tillökning i smärtan måtte dötta jubel
icke varit för de sårade fransmän, som
kände att de gjutit sitt blodfförgäfves,
der det preussarne vid deräs sida, lemlä-
stade och blödande, blandadö sina svaga
stämmor med de dånande jubelröpen! En
officer har Berättat för mig, att hän såg en
jättelik tysk söldat, söm hade legåt i döde-
kamp med ena handen pressad mot sidan,
springa upp vid ljudet af dessa segerrop,
utbryta i ett kraftigt Churra!X, svinga han-
den öfver hufvadet, medan Blodet ström-
made fram ur hans sår, och falla död of-
Yanpå en skjuten fiende.
Kapitulationen.
Den franske officer, som kom ut från
Sedan för att underhandla med general
Moltke, var general OReilly, anställd hos
konung Wilhelm vid dennes besök i Com-
pidgne. Han medförde ett egenhändigt bref
från kejsaren till konungen af Preussen,
skrifvet-- med fast och säker hand: Mon
Freire, — Nayant pu mourin ä la tete de
mon armåe, je dipose mor epte au pied de
Votre Majeste.X
Detta bref lemnades genast till konungen,
hvilken med grefve Bismarck, general Moltke
och hela sin stab omkring sig från en höjd
ofvanför Badelincourt blickade ned på kej-
sardömets undergång: Konungens svar var
ertigt; men bestämdt. General Wimpffen
underrättades om, att man fordrade obetin-
dadt. öfverlemnande af hela styrkan, kano-
ner, hästar och materiel. Jag vet ej om
officerarne redan från början voro undan-
tagne från den allmänna kapitulationen, men
i- hvad fell som helst förklarade den fran-
ske generalen, att han Hellre ville dö än
uäderteckna en: så vanärande kapitulation.
Och härmed gick solen nedivester, lysande
ännu för konungen på hans väg fill hufvud-
qvarteret i Vendresse under en oafbruten
hyllning af- alla trupperna på vägen söder
om Maas.
Kronprinsen af Preussen var föremål för
em ingalunda mindre entusiastisk Hyllning,
då han begaf sig till Chimery. Man visste
öfverallt att kejsaren hade gifvit sig fången
utan förbehåll och att fiendtliga armen höll
på att kapitulera, eller som en tysk soldat
uttryckte sig: Kajser Kaptirt, Armåe kapi:
tulirt! Gatan i den lilla staden, der kron-
prinsen tagit nattqvarter, företedde en egen-
domli tnbliek: hon var besatt med solda-
ter, ha bildade långa-led med tända ljus
i- händerna, och så lugnt var det, att lågorna
knappast rörde sig. Soldaterna kände sig
nästan bedragtia på en förhoppning, då de
sågo att kronprinsen ej mödförde kejsaren.
Invånarne låtsade som om de delåde glädjen
öfver kejsardömets störtande. De tände ljus
i fönsterna, och min värd, en gammal afri-
kansk soldat från Ludvig Filipe tid, som
säkert mången gång uppstämt: lefve kej-
saren!4; bad mig nu att fålåna ett ljus till,
som han kunde sätta i fönstret, ty, sade
kan, cela sera plus digne.
Det var: sent, när kronprinsen satte sig
till middägsbördet, och för första gången
uhder hela fälttåget föreslog han en skål:
Sför koriungen och armen4. Den dracks i
öhampaghne, också något ovanligt, men vi-
net var ett byte, som ett preussiskt dra-
goniregemente tagit från kejsärens bagage
och sändt till krohprinsen. Under det ty-
skå armån var öfvertygad om, att freden
ni var gifven, diskuterades denna fråga med
något tvifvel af gästerna vid kronprinsens
bord. Wimpffens dröjsmål med att under-
skrifva kapitulationen hade ej stor betydel-
sö; ty man vår säker på att en natts be-
grundande och åsynen af de åtgärder, som
vidtagits för att hålla lemningarne af fran-
ska armån innestängda, skulle göra slut på
all tveksamhet: De franska officerarne ha-
dö ej gjort någon hemlighet af, att trupper-
na voro fullständigt demoraliserade. De
fröktade till och med, att det skulle kunna
skjutas på de preussare, som fingo i upp-
drag att- öfverlemna svaret på kejsarens
bref; och en af dem yttrade, under det han
begagnade ett fult epitet om sitt folk: Iis
tirent sur nous, leurs officiers! (?)
BefaällninFrafs de särskilda kårerna att