— 402 —
-— Hon char hört hvad du sade, hviskade
Noäl.
— Jag skulle ingenting högte önska, ytt-
rade doktorn; det vore minsann mycket lyck-
ligt, men du har säkert misstagit dig: Imels
lertid skola vi se närmare på henne. -
Han nalkades fru Gerdy, kände henne på
pulsen och undersökte hennes tillstånd med
den största noggrannhet. Slutligen upplyftade
han ena- ögonlocket helt varligt.
Ögat syntes själlöst.
— Kom hit och döm sjelf, sade han der-
efter; tala till henne!
Noel lydde, helt upprörd, sin väns uppma:
ning. Han trädde fram, och böjande sig ned
öfver den sjuka, så att hans mun nästan vid-
rörde hennes öra, sude han:
— Min mor, det är jag, Noöl, din Noöl;
tala med mig, gif mig ett tecken att du hör
mig, min mor!
Men hon förblef lika orörlig.
— Du ser sjelf, yttrade doktorn. Hvad var
det jag sade dig?
— Arma qvinnal suckade Noöl. Lidor hon
något? :
— Nej, för närvarande icke.
Nunnan hade lemnat sin plats och ställt
sig invid sängen, äfven hon.
— Herr doktor, sade hop, allt är färdigt.
— Var di så god och kalla hit tjensiflic-
kan. Vi behöfva hernes hjelp vid senaps-
degarnas 1 åläggande.