— 385 —
Det finns ju en sådan mängd fattiga stackare,
som gerna, för att förtjena en måttlig summa,
skulle ha åtagit sig att expediera gumman och
sedan burit ansvaret derför inför lagen.
— Bah! utbrast Lubin i öfversittare-ton;
ni skall få se att hån förstår tvätta sig ren
och går fri från allt straff! Rika personer
behöfva ej frukta rättvisan.
— Ja, ja, ni har nog rätt, sade kocken.
Emellertid skulle jag vilja ge en hel månads-
penning, om jag kunde förvandla mig till en
råtta och i denna skepnåd åhöra hvad herfr
grefven och den mörklagde ha att säga hvar-
andra. Om man skulle förflytta sig en smula
närmare dörren? . .,
Detta förslag upptogs mindre väl. En och
hvar af dem som stodo i omedelbar beröring
med husbondefolket visste af erfarenhet att
vid vigtigare tillfällen tjenade det till ingen-
ting att spionera.
Herr de Commarin kände betjenters vanliga
svaghet så mycket bättre som han alltifrån
sin tidigaste barndom varit omgifven af så-
dana menniskor. Också hade han så inrättat
sitt enskilda kabinett, att man under intet för-
hållande behöfde befara att dess väggar hade
öron.
Huru uppmärksam en lyssnare vid nyckel-
hålet än måtte vara, kunde han icke uppfatta
ett enda ord af hvad som sades derinne, äf-
ven om husbonden var vyredgad och i följd
häraf talade med dundrande stämma, Endast
MODBRSKÄRLEK. 29.