- VvVIV —
var beredd att gå. Han tog sin hatt och ytt-
rade, i det han närmade sig dörren.
— Ja, farväl nu herr Tabaret. Laga att
ni förjagar dessa mörka föreställningar till
dess vi råkas härnäst. I morgon bli vi åter
i tillfälle att tala om detta ämne, för i afton
är det ute med mina krafter. Constant, till-
lade han, ni får vara beredd att infinna er
vid hvilken timma af dygnet som helst, i fall
den anklagade Commarin skulle önska tala
med mig.
Han uppnådde dörrem; fader Tabaret ställde
sig i vägen för honom.
— Min herre, sade den gamle, i himlens
namn, hör mig! Han är oskyldig, jag svär det;
hjelp mig att finna brottslingen. Min herre,
tänk på era samvetsqval, om ni låter denne
man föras till afrättsplatsen och sedan, då det
är för sent . . .
Men domaren ville icke höra mera; han
förde gubbens arm åt sidan, och sedan han
sålunda kommit ut i förstugan, försvann han
med snabba steg.
Tabarct vände sig då till Constant. Han
ville öfvertyga honom, bevisa för honom ...
Fåfäing möda! Den långe protokollsföraren hade
brådtom att samla sina skrifmaterialier och
tänkte endast på soppan, som stod hemma och
kallnade.
Mot sin vilja tvungen att lemna embets-
rummet, som nu stängdes af vaktmästaren,
stannade Tabaret ensam i korridoren, hvilken