brydde jag mig ej om dem, förrän slutligen,
sedan jag hade gått ett stycke längs vallen,
för att tala: med en soldat och få bättre ut-
sigt, jag lemnade min betäckning och talade
med en annan soldat, då en kula kom hvi-
nande mellan båda våra hufvuden, hvilka icke
voro sex tum ifrån hvarandra. So, nicht
verwundet, mein Herr? sade soldaten då han
såg mig gnugga mig på örat, för hvilket det
hade slagit lock. Han rådde mig att gå till-
baka till mina renslar igen, hvilket jag gjorde
för fem minuter, men blef så upplifvad un-
der det jag åsåg anfallet, att jag totalt glömde
bort chassepotgevären och åter lemnade min
betäckning ända till dess en komisk händelse
påminte mig om hur lätt min korrespondens
kunnat få ett sorgligt slut. En tysk prest,
som hade betjenat de sårade i byn, kom fram
och bad mig att ett ögonblick få låna min
kikare; Under det den:gode mannen kikade
upp åt höjden och exponerade sig just på
samma plats, der jag hade fått min näsbränna,
kom jag att tänka på, att han kanske var fa-
der för: en talrik familj, att nästa kula kan-
ske kunde vara mindre skonsam och att slut-
ligen prester: icke liksom korrespondenter
höra - till skjutlofligt vildt. Jag sade derför
till honom: att krypa bakom mina renslar och
berättade honom, att en kula nyss hade gått
fram der han stod, och att flera hade gått
öfver våra hufvuden. Ni skulle ha sett hur
qvickt den vördige mannens hufvud dök ned
bakom vallen! Tror vi att jag är säker här?,
frågade han och vände sig åt mig. Säker
nog för kulor, men icke för bomber. — Hvar
skall jag gå då?, — Å, det kommer inga
bomber; fransmännen ha inga att plottra bort
på er och mig. — Hm, men det skulle vara
ledsamt att bli träffad. Och den hedervärde
mannen retirerade till mycken munterhet för
soldaterna. Kl. 6 t. 35 m. hade skjutningen
mycket aftagit och inskränkte sig till tiraljör-
eld å båda sidor. Preussarne framförde
reservammunition, ty nästan alla deras batte-
rier voro i saknad af krut och projektiler, och
kl. 6!, började ett andra, förfärligt angrepp.
Det 72:dra regementet framryckte, färdigt till
anfall, och artilleriet började åter att spela;
elden riktades förnämligast mot landtgården
La Villette, som nu stod i lågor, ehuru träd-
gården ännu innehades af de franska trup-
terna. Kl. 7 t. 20 m. började slut-attacken;
det 72:dra regementet ryckte uppför sluttningen,
snart derefter följdt af ettregemente husarer.
lifter mer än en timmes batalj i mörkret bör-
jade fransmännen att retirera och kulspru-
torna betiäckte deras reträtt. Vid denna tid-
punkt inträffade en egendomlig tilldragelse.
Byn Malmaison, som sakta hade brunnit hela
dagen, slog upp i en massa lågor, som syntes
vidt och bredt i sommarnatten. De preussi-
ska trupper, som ockuperade den, började na-
turligtvis att strömma ut ur den brinnande
byn och några galna åskådare började skrika
att de drogo sig tillbaka för ett nytt franskt
flygelanfall. Nu uppstod ett allmänt Sauve
qui peut, Sjukbärarne galopperade till efter-
truppen, åtföljda at reservammunitionsvag-
narne och till och med af något kavalleri, som
emellertid endast retirerade i afsigt att stäfja
all förföljelse från fransmännens sida. Trup-
perna kring Malmaison visade en utmärkt håll-
ning, ty utan att stanna för att fråga om rap-
porten var sann eller icke, formerade de linie
och stodo redo att möta ett anfall om något
sådant verkligen skulle komma i fråga. Ko-
nungen, som var i Gravelotte, gaf ögonblickli-
gen sin häst sporrarne och galopperade af till
Malmaison, utan att lyssna till sin stabs före-
ställningar. Då han kom till första regemen-
tet började han att göra detsamma föreställ-
ningar, men då han såg truppernas fasta håll-
ning, stannade han, under det att officerarne
för henom förklarade hur allarmet hade upp-
kommit. Konungen red då långsamt efter
linierna och trupperna helsade honom ljudli-
gen. Omkring kl. 9 började elden aftaga.
Fransmännen hade retirerat till fästena S:t
Quentin och Descarrieres innan månen upp-
steg, och den mödosamt tillkämpade höjden
var preussarnes; den franska armån, bestående
af 3 kärer, marskalk Bazaines, general Fros-
sards och general Ladmiraults, var afskuren
från Paris och resten af franska armån. Men
preussarnes förlust har varit förfärlig. Den
franska positionen var väl vald, nästan oin-
taglig annat än genom en formlig belägring
och försvarades utmärkt. Jag har redan ut-
talat min opinion om de franska truppernas
hållning, och den är icke endast min utan
äfven hela preussiska armåns, hvilken, liksom
hvarje storsinnad segrare, är den första att
erkänna den besegrades tapperhet och dug-
lighet. Den nrenssizgka förlusten är ännu icke