— dd —
samhet han erbjöd sig att göra de ytterligare
tjenster som kunde behöfvas.
— Jag har kommit, yttrade han blyg-
samt och ödmjukt, för att få veta af herr dö-
maren, om några undersökningar äro nödvän-
diga, för att vederlägga den atiklagades på-
stående att han vid mordtillfället var! på nå-
got annat, af honom uppgifvet, ställe.
— Han har icke uppgifvit något ställe; sva-
fade domaren torrt.
— -Huäru! utropade den gamle. Är det väl
möjligt? . ... Men, ett sådant nöt jag kan
vara! tillade han derefter. Jag borde väl ge-
nast ha begripit att herr domaren gjört ho-
nom matt i tre drag. Jaså, han har bekänt allt.
— Nej, sade domaren otåligt, han bekän-
ner ingenting. Han medger att bevisen äro
öfvertygande; han kan icke redogöra för huru
och hvar han tillbragt tisdagsaftonen, men han
fasthåller vid att han är oskyldig.
Tabaret stod midt i rummet; medan doma-
ren talade, förändrades uttrycket i hans an-
lete till den grad att han blef nästan oigen-
känlig. Den djupaste förvåning afspeglade sig
i hvartenda drag; armarne bokstafligen föllo
ned.
I trots af sin vrede, kunde herr Daburon
ej återhålla ett leende; och Constant gjorde
en besynherlig grimas, som hos honom bru-
kade beteckna en hög grad af munterhet.
— Inga försök att bevisa sin tillstädesfaro
å annan ort Fmumlade gubben: En sådan skälm!