rubba Alberts lugn. Hans ansigtsuttryck förblef detsamma, ej ett veck bildades på hans panna. — Inför Gud, genmälde han, och vid allt hvad heligt är i verlden, svär jag, min herre, att jag är oskyldig! Jag är i denna stund fånge, afstängd från all kommunikation med andra menniskor och i följd häraf bragt till fullkomlig vanmakt; det är derför på er heder och välvilja jag räknar då jag icke desto mindre hoppas att min oskuld skall blifva lagd i dagen. — Hvilken aktör! tänkte domaren. Är det väl möjligt att brottet skapar en så förunderlig kraft? Han ögnade i sina handlingar, genomläste några vigtigare punkter i de redan afgifna viltnesberättelserna samt gjorde härpå några anteckningar. Plötsligen ätertog han: — När ni arresterades, utbrast ni: Jag är förlorad! Hvad menade ni dermed? — Min herre, svarade Albert, jag erinrar mig verkligen ha fällt detta yttrande. Då jag fick veta för hvilket brott man anklagade mig, var det likasom en blixt, belysande hela min belägenhet, genomkorsat min själ. På kortare tid än en sekund hade jag uppfattat alla de faror af hvilka jag omgafs; jag insåg det graverande i anklagelsen, dess sannolikhet och de svårigheter, jag skulle få att bekämpa vid mitt försvar. En röst ropade till mig: Hyvem har väl kunnat ha intresse af att