rubba Alberts lugn. Hans ansigtsuttryck för-
blef detsamma, ej ett veck bildades på hans
panna.
— Inför Gud, genmälde han, och vid allt
hvad heligt är i verlden, svär jag, min herre,
att jag är oskyldig! Jag är i denna stund
fånge, afstängd från all kommunikation med
andra menniskor och i följd häraf bragt till
fullkomlig vanmakt; det är derför på er heder
och välvilja jag räknar då jag icke desto min-
dre hoppas att min oskuld skall blifva lagd i
dagen.
— Hvilken aktör! tänkte domaren. Är det
väl möjligt att brottet skapar en så förunder-
lig kraft?
Han ögnade i sina handlingar, genomläste
några vigtigare punkter i de redan afgifna
viltnesberättelserna samt gjorde härpå några
anteckningar. Plötsligen ätertog han:
— När ni arresterades, utbrast ni: Jag
är förlorad! Hvad menade ni dermed?
— Min herre, svarade Albert, jag erinrar
mig verkligen ha fällt detta yttrande. Då
jag fick veta för hvilket brott man anklagade
mig, var det likasom en blixt, belysande hela
min belägenhet, genomkorsat min själ. På
kortare tid än en sekund hade jag uppfattat
alla de faror af hvilka jag omgafs; jag insåg
det graverande i anklagelsen, dess sannolikhet
och de svårigheter, jag skulle få att bekämpa
vid mitt försvar. En röst ropade till mig:
Hyvem har väl kunnat ha intresse af att