pas för åstadkommande af en bättre ställning för arbetaren i dessa trakter.) Fabrikanterna i Mark hafva alltid framställt anspråk på skydd för sin industri och afsände till och med för några år sedan en deputation till bufvudstaden, hvilken uppvaktade konungen och statsrådet Gripenstedt i afsigt att till deras förmån söka motverka den friare tulllagstiftningen. I sanning, icke ringa anspråk! — Detta skydd, som är ingenting annat än en skatt, lagd på allmänheten, hindrar icke samma fabrikanter att utsuga sina arbetare; dessa äro således mycket dåligt skyddade, och detta beror derpå, att skyddssystemet är endast till hälften tillimpadt, d. v. s. till den hälft som afser arbetsgifvarens fördel, då deremot dess andra hälft, som afser arbetarens, är alldeles åsidosatt, ty skyddssystemets ovilkorliga konseqvens fordrar, att icke blott arbetsgifvarens, utan äfven arbetarens fördel tillgodoses, d. v. s. här — skyddas. Skall nu detta skydd till förmån för bomullsväfverifabrikanterna fortfara, så bör det ock utsträckas till deras arbetare, d. v. 8. arbetslönerna fixeras af staten. Detta är systemets konseqvens, och endast på detta vilkor kan skyddsanspråket uppträda med fog af rättvisa. Vill man icke på dessa vilkor bibehålla skyddssystemet — välan, kasta det öfver bord! Den industri, hvarom nu är fråga, skall kanske hämnas eller gå tillbaka för en tid, men lika visst är, att den sedermera skall uppstå och utveckla sig på naturligare och tidsenligare grundvalar. Ios. inser allt för väl, att, i händelse det sista af dessa alternativer komme till stånd, de talrika arbetarne i Mark (i hvilkas intresse insändaren här tagit till orda) till en början skulle komma att lida mycken nöd, men på samma gång skulle dock hoppet om en bättre framtid skymta fram, i det de nödgades dels upprätta det nu alldeles försummade jordbruket, dels vända sina krafter åt andra båll, Bom bättre lönade deras ansträngningar. Deras nuvarande tillstånd visar dem en framud, som är hopplös icke blott för dem sjelfva, utsn äfven för deras barn. x) Det är alldeles gifvet att äfven presterna i dessa socknar drabbas i mer eller mindre grad af det allmänna förtrycket — och man påträftfar i åtskilliga presters ställning så primitiva förhållanden, att man står öfverraskad icke blott deraf, utan ännu mer deraf att prestmän i sådan ställning ännu bibehållit verksamhetslust i sitt kall. Innehafvare af feta pastorater ha vi ofta sett uträtta mindre, än det vi funno vara gjordt af åtminstone en prost i dessa distrikter, hvilken ej hade större inkomst, än hvad en vanligt hygglig egendomsegare brukar bestå sin fördräng eller rättare. Dessutom får man komma ihåg, att förläggarne bo i en eller två socknar, hvaremot arbetarne äro spridda öfver 23. Anm. af D. N:rs korresp. i Knallbygden.