— 901 —
detta envisa framhållände af Claudine? Gref-
ven eriurade sig mycket väl att han i sin
vrede sagt till sonen: tMan begår icke. dy-
lika vackra handlingar för sitt nöjes skull,
Denna sublima oegennytta hade nu funnit en
förklaring.
Då grefven slutat, sade herr Daburon till
honom:
— Jag tackar er, min herre, Jag kan
icke säga er någonting bestämdt, men rätt-
visan har starka skäl att tro det vicomte Al-
bert under detta samtal, för hvilket ni nu
redogjort, uppträdt såsom skicklig aktör och
utfört en på förhand instuderad rof.
— Öeh denna rol hade han studerat med
omsorg, mumlade herr de Commarin; ty jag
blef bedragen, jag! .
Han afbröts af Noäl, som nu inträdde med
en portfölj under armen.
Advokaten bugade sig för den gamle iäd-
lingen, hvilken åter af grannlagenhet steg upp
och drog sig tillbaka i ett hörn af rummet.
— Min herre, sade Noöl med låg röst till
domaren, ni finner alla brefven i donria port-
följ. Jag ber er om tillåtelse att få lemna
er genast, emedan fru Gerdys tillstånd för
hvar timma, som går, blir alltmera oroande.
Noöl hade höjt rösten något, då han utta-
lade dessa sista ord; också hörde grefven dem.
Ian spratt till och mäste på det högsta an-
stränga sig för att tillbåkahålla en fråga,
som från hjertat uppsteg til läpparne,