Juul sträckte han fram hufvudet samt kastade en blick öfver korridoren. Grefven och Noäl hade ännu, ej hunnit till ändan af derna: De gingo långsamt. Grefven syntes endast med den största ansträngning släpa sig fram. Advokaten tog helt små. steg, och alla hans rörelser vittnade om den lifligaste oro. i Domaren gvarstod, till dess han förlorat dem ur sigte. Derefter återtog hau sin plats, i det han uppgaf en djup suck. — Jag har åtminstone, tänkte han, bidragit till att göra en menniska lycklig. Dagans arbete bar således ickd varit utan all nytta. Men han hade ej tid till att öfverlemna sig åt sina tankar; timmarne förrunno hastigt. Han ville börja ransakningen med Albert så fort som möjligt och hade dessförinnan att förhöra flera betjenter hos familjen Commarin samt att taga kännedom af poliskommissariens berättelse rörande hvad som tilldragit sig vid arresteringstillfället. Do till inställelse kallade betjenterna, som linge väntat att blifva uppropade, infördes den eno efter den andre. De hade knapphändiga upplysningar att meddela, och dock voro alla vittnesmålen graverande för Albert. Det märktes lätt, att alla trodde sin unge husbonde vara brottslig. Alberts uppförande sedan början af denna vecka, hans minsta ord, hans mest betydelse