Juul
sträckte han fram hufvudet samt kastade en
blick öfver korridoren.
Grefven och Noäl hade ännu, ej hunnit till
ändan af derna: De gingo långsamt.
Grefven syntes endast med den största an-
strängning släpa sig fram. Advokaten tog
helt små. steg, och alla hans rörelser vittnade
om den lifligaste oro. i
Domaren gvarstod, till dess han förlorat
dem ur sigte. Derefter återtog hau sin plats,
i det han uppgaf en djup suck.
— Jag har åtminstone, tänkte han, bidragit
till att göra en menniska lycklig. Dagans ar-
bete bar således ickd varit utan all nytta.
Men han hade ej tid till att öfverlemna sig
åt sina tankar; timmarne förrunno hastigt.
Han ville börja ransakningen med Albert så
fort som möjligt och hade dessförinnan att
förhöra flera betjenter hos familjen Commarin
samt att taga kännedom af poliskommissariens
berättelse rörande hvad som tilldragit sig vid
arresteringstillfället.
Do till inställelse kallade betjenterna, som
linge väntat att blifva uppropade, infördes
den eno efter den andre. De hade knapp-
händiga upplysningar att meddela, och dock
voro alla vittnesmålen graverande för Albert.
Det märktes lätt, att alla trodde sin unge hus-
bonde vara brottslig.
Alberts uppförande sedan början af denna
vecka, hans minsta ord, hans mest betydelse-