-—-— vULlUJ en
utan Uf vittnade om mörkret och förstörelsen
i hans själ. Han framställde en så träffande
bild af den djupaste förtviflan, att ransak-
ningsdomaren vid hans åsyn ofrivilligt ryste.
Fader Tabaret gjorde en åtbörd af förskräckelse,
till och med protokollsföraren blef rörd.
— Constant, sade herr Daburon, gå genast
med herr Tabaret till prefekturen och in-
hemta de upplysningar angående ifrågava-
rande sak, som der måhända äro att vinna.
Protokollsföraren gick, åtföljd af gubben,
hvilken sednare bra mycket hellre skulle ha
velat stanna qvar.
Grefven hade icke märkt deras närvaro; han
märkte ej heller att de aflägsnade sig.
Herr Daburen satte fram on stol åt honom;
han slog sig ned.
— Jag känner mig så svag, yttrado han,
att jag icke kan förblifva stående.
Han, den eljest så högdragne ädlingen, ur-
säktade sig inför en obetydlig tjensteman.
Lyckligtvis ha vi hunnit förbi den tid då
adeln trodde sig stå öfver lagen och äfven i
flera hänseenden verkligen gjort det. Det är
nu länge sedan hertiginnan af Bouillon hån-
log åt medlemmarne af landets högsta dom-
stol, då de höga och förnäma giftblander-
skorna under Ludvig den XIV:s regering be-
handlade sina domare med det mest krän-
kande förakt. I våra dagar respekteras rätt-
visan af alla; en hvar fruktar henne, äfven
MODEBAKÄRLEK. 40.