upprörer mig ännu. Oaktadt mitt giftermål, kunde jag icke förmå mig att bryta med henne. Jag bör nämna att hon ville detta. Tanken på det skamliga i hennes ställning uppskakade henne. Utan tvifvel höll hon mig kär den tiden. Vår förbindelse fortsattes. Min hustru och min älskarinna blefvo mödrar nästan samtidigt. Denna tillfällighet väckte hos mig en olycksbringande id6: jag började tänka på att uppoffra min laglige son till förmån för bastarden. Jag meddelade Valgrie detta förslag. Till min stora öfverraskning tillbakavisade hon detsamma med afsky. Hos henne hade redan moderskärleken vaknat; hon ville icke skiljas från sitt barn. Jag har bevarat, till ett minne af min galenskap, de bref hon skref till mig under denna tid; jag genomläste dem sednast i natt. Hvarför vek jag hvarken för hennes förnuftskäl eller hennes böner? Det kom sig deraf att mitt sinne var berusadt; jag yrade. Hon hade likasom en aning om den olycka, hvaraf jag i dag blifvit hemsökt. Men jag kom till Paris, och min makt öfver henne var oinskränkt. Jag hotade att öfvergifva henne, att aldrig mera återse henne, och hon gaf vika. En af mina betjenter och Claudine Lerouge fingo i uppdrag att ombesörja ett utbyte af barnen. Det är således min älskarinnas son, som bär titel af vieomte de Commarin och som man arresterade för en timma gedan. Herr Daburon hade icke hoppats en så