upprörer mig ännu. Oaktadt mitt giftermål,
kunde jag icke förmå mig att bryta med
henne. Jag bör nämna att hon ville detta.
Tanken på det skamliga i hennes ställning
uppskakade henne. Utan tvifvel höll hon
mig kär den tiden. Vår förbindelse fortsattes.
Min hustru och min älskarinna blefvo mödrar
nästan samtidigt. Denna tillfällighet väckte
hos mig en olycksbringande id6: jag började
tänka på att uppoffra min laglige son till för-
mån för bastarden. Jag meddelade Valgrie
detta förslag. Till min stora öfverraskning
tillbakavisade hon detsamma med afsky. Hos
henne hade redan moderskärleken vaknat; hon
ville icke skiljas från sitt barn. Jag har be-
varat, till ett minne af min galenskap, de
bref hon skref till mig under denna tid; jag
genomläste dem sednast i natt. Hvarför vek
jag hvarken för hennes förnuftskäl eller hen-
nes böner? Det kom sig deraf att mitt sinne
var berusadt; jag yrade. Hon hade likasom
en aning om den olycka, hvaraf jag i dag
blifvit hemsökt. Men jag kom till Paris, och
min makt öfver henne var oinskränkt. Jag
hotade att öfvergifva henne, att aldrig mera
återse henne, och hon gaf vika. En af mina
betjenter och Claudine Lerouge fingo i upp-
drag att ombesörja ett utbyte af barnen. Det
är således min älskarinnas son, som bär titel
af vieomte de Commarin och som man ar-
resterade för en timma gedan.
Herr Daburon hade icke hoppats en så