förut icke skulle ha kunnat tro honom mäktig, skrif upp min bekännelse utan att utesluta ett enda ord af densamma. Jag behöfver ej mera hvarken nåd eller förskoning. Och hvad har jag väl att frukta för framtiden? Skammen är ju offentlig! Skall det ej inom någrå dagar bli nödvändigt att jag, grefve Rheteau de Commarin, uppträder inför domstolen och proklamerar min ätts vanära? Ack, allt är nu förloradt, till och med rättigheten att fordra menniskors aktning! Skrif, min herre; jåg vill att hela verlden skall veta att jag var den förste brottslingen i min slägt. Men man skall också veta att straffet varit förskräekligt och denna sista, tillintetgörande pröfning öfverflödig. Grefven iakttog en stunds tystnad, under det han samlade sina minnen. Derefter återtog han: — Vid den ålder Albert nu uppnått, min herre, tvangs jag af mina föräldrar, oaktadt alla böner, att gifta mig med en ung flicka, om hvilken jag kan säga att hon var den ädlaste, den mest englarena varelse. Jag gjorde henne till den olyckligaste bland qvinnor. Jag kunde icke älska henne. Jag hyste då den lifligaste passion för ett fruntimmer, som gifvit sig åt mig och hvilket jag sedan flera år hade underhållit. Jag fann henne dyrkansvärd, ingen syntes mig kunna jemföras med henne i skönhet och behag. Hon hette Valrie. Allt är dödt inom mig, mincherre; nåväl, detta namn, då jag uttalar det,