förut icke skulle ha kunnat tro honom mäk-
tig, skrif upp min bekännelse utan att ute-
sluta ett enda ord af densamma. Jag behöf-
ver ej mera hvarken nåd eller förskoning.
Och hvad har jag väl att frukta för framtiden?
Skammen är ju offentlig! Skall det ej inom
någrå dagar bli nödvändigt att jag, grefve
Rheteau de Commarin, uppträder inför dom-
stolen och proklamerar min ätts vanära? Ack,
allt är nu förloradt, till och med rättigheten
att fordra menniskors aktning! Skrif, min
herre; jåg vill att hela verlden skall veta att
jag var den förste brottslingen i min slägt.
Men man skall också veta att straffet varit
förskräekligt och denna sista, tillintetgörande
pröfning öfverflödig.
Grefven iakttog en stunds tystnad, under
det han samlade sina minnen. Derefter åter-
tog han:
— Vid den ålder Albert nu uppnått, min
herre, tvangs jag af mina föräldrar, oaktadt
alla böner, att gifta mig med en ung flicka,
om hvilken jag kan säga att hon var den äd-
laste, den mest englarena varelse. Jag gjorde
henne till den olyckligaste bland qvinnor. Jag
kunde icke älska henne. Jag hyste då den lifliga-
ste passion för ett fruntimmer, som gifvit sig åt
mig och hvilket jag sedan flera år hade underhål-
lit. Jag fann henne dyrkansvärd, ingen syntes
mig kunna jemföras med henne i skönhet och be-
hag. Hon hette Valrie. Allt är dödt inom mig,
mincherre; nåväl, detta namn, då jag uttalar det,