själen glömt bort kroppen: Noöls väl rakade
haka framstack öfver en bländande hvit hals-
duk, hans hår och polissonger voro omsorgs-
fullt kammade. Han bugade sig för herr Da-
buron och framvisade stämningen.
— Ni har låtit kalla mig, min herre, sade
han; här är jag nu till er tjenst,
Ransakningsdomaren hade sett den unge ad-
vokaten flera gånger förut; ty han kände igen
hang ansigte. Vidare erinrade han sig ha hört
talas om herr Gerdy såsom en skicklig man,
den der hade framtid för sig och redan vun-
nit ett visst rykte. Han mottog honom der-
för såsom Sen kund i boden4 och inbjöd ho-
nom att sätta sig ned.
Sedan de vanliga frågorna rörande namn,
ålder, födelseort o. s. v., hvarmed alla vitt-
nesförhör börja, voro väl besvarade, yttrade
herr Daburon:
— Man har sagt er, herr Gerdy, hvilken
sorglig tilldragelse föranledt mig att besvära er.
— Ja, min herre, jag vet att det är fråga
om mordet å den stackars gumman Lerouge i
la Jonchåre.
— Alldeles riktigt, svarade domaren.
Och ihågkommande sitt löfte till fader Ta-
baret, tillade han:
— Att jag så snart insett nödvändigheten
af ert hörande kommer sig deraf att jag fun-
nit ert namn ofta omnämnt i enkans efter-
lemnade papper.
— Detta öfverraskar mig icke alls, gen-