— 204 —
I detta ögonblick kände sig Albert förkros-
sad; han led förskräckligt. Det tycktes ho-
nom som vore hans hufvud nära att brista.
Han ringde och begärde sitt tå.
— Herr vicomten gör mycket orätt uti att
icko skicka efter doktorn, sade hans kammar-
tjenare till honom. Jag borde vara olydig
mot herr vicomten och på eget bevåg anmoda
honom att komma hit.
— Det skulle tjena till ingenting, svarade
Albert sorgsen; han kan icke bota mitt onda.
Då betjenten gjorde min afatt aflägsna sig,
tillade Han:
— Nämn icke för någon att jag är illa-
mående, Lubin. Om jag känner mig sämre,
skall jag ringa.
Det förhöll sig så att han i sin nuvarande
sinnesförfattning skulle ha funnit i högsta
grad odrägligt att bli tilltalad och nödgas
svara. Hvad han behöfde, det var ensamhet,
tystnad, lugn.
Efter de våldsamma rörelser, han erfarit
under samtalet med sin far, kunde han icke
tänka på att sofva. Ilan öppnade ett affön-
gtren i biblioteket och stödde armbågarne mot
den derutanför varande balustraden.
Vädret hade blifvit vackert; det var nu
kart månsken. Sedd vid denna timma och
denna matta, ljufva belysning, syntes hotel-
lets park oändligt stor. Albert betraktade de
väldiga trädens kronor och blomsterrabatterna;
han blickade ned öfver gården, som ännu hvim-