Slutligen, vid daggryningen, öfverväldigade
honom tröttheten. Han insomnade tungt på
en soffa. Hemska gestalter kringsväfvade ho-
nom i drömmen.
Klockan half tio på förmiddagen vaknade
han vid att dörren häftigt rycktes upp.
En betjent inrusade helt uppskrämd och så
andfådd, emedan han under vägen tagit minst
fyra trappsteg i stöten, att han knappt kunde
få fram ett enda ord.
— Herre, sade han, herr vicomte, skynda,
fly, göm er, rädda er! De äro här . ..
En poliskommissarie visade sig i detta ögon-
blick på tröskeln till biblioteket. Han var
åtföljd af flera män, bland hvilka man varse-
blef fader Tabaret, som sökte göra sig så liten
som möjligt.
Kommissarien trädde fram till Albert.
— Ni är, frågade han, Guy Louis Marie
Albert de Rheteau de Commarin.
— Ja, min herre.
Då framsträckte kommissarien sin hand och
uttalade den betydelsefulla formeln:
— Herr de Commarin, i lagens namn ar-
resterar jag er.
— Mig! min herre, mig? .
Albert, som plötsligt blifvit väckt ur sin
elaka dröm, tycktes icke alls begripa hvad som
var å färde! Att döma af hans min, måste
han ha gjort sig sjelf denna fråga:
— Är jag väl vaken ännu? Eller rides jag
af maran?