este ERA ————
Napoleon den-tredjes programmer.
Kejsardömet-är- freden !
Kejsardömet. är kriget!
Sedan Louis Napoleon hade gjort sig ryktbar i
verlden genom att två gånger komma in i Frank-
rike, den ena gången i Strasbourg, den andra
i Boulogne, för att uppvigla dervarande trup-
a att utropa honom till: kejsare; sedan han
egge gångerna blifvit tillfångatagen och sedan
han i en mängd skrifter förherrligat sin on-
kels politik, slöt han sitt försvar inför pärs-
domstolen med orden: Jag representerar en
sak, kjsardömets, en princip, folksuveräniteters,
ett nederlag, det vid Waterloo.
Den 26 september 1848 uppträdde han för-
sta gången som folkrepresentant och introdu-
cerade sig med följande ord: Bfter trettio
års landsflykt återfinner jag ändtligen mitt
fädernesland och min medborgarerätt. Repub-
liken: har beredt mig denna lycka och jag
ger den också med tacksamhet och trofasthet
min. ed. Jag skall uppbjuda alla mina kraf-
ter, för att arbeta på republikens befästande.
I hans program för 1848 års presidentval heter
det: Jag är icke en äregirig person, som
drömmer om kejsardöme och krig. Jag skall
sätta min ära i att efter fyra års-förlopp lemna
mäkten förstärkt, friheten okränkt i min efter-
trädares händer. Genom krig förmildras ej
vårt onda; fredens bibehållande måste derför
vara vår varmaste önskan.
Sedan han i egenskap af president inför
Guds ansigte aflagt den eden att förblifva den
odelbara, demokratiska republiken: trogen och
att uppfylla alla de pligter, hvilka grundlagen
ålade honom, förklarade han: Jag skall anse
alla dem för fäderneslandets fiender, hvilka
genom olagliga medel söka att ändra, hvad
Frankrike sjelf förordnat.
Sedan han i Lyon vederlagt ryktena om en
statskupp och i Strasbourg försäkrat, att den
titel, efter hvilken han mest traktade, var den
ett kallas en man af heder, förklarade han
den 8 november 1851: Jag skall icke anfalla
nationalförsamlingen. Den 2 december följde;
i strid häremot, statskupp, anfall på national-
församlingen, densammas sprängning, upphäf-
vande af den besvurna grundlagen, deporta-
tioner!
Vid öppnandet af senaten den 18 maj 1852
sade prins presidenten: Jag skall inför er,
mina herrar, öppet framlägga mitt blifvande
handlingssätt: Då man åter såg mig upprätta
kejsardömets institutioner och minnen, upp-
repade man ofta, att jag ville återinföra sjelfva
kejsardömet. Vore detta min afsigt, så skulle
denna förändring längesedan ha inträffat; hvar-
ken medel eller tilltällen dertill ha fattats
mig. Låtom oss således förblifva republiken
trogna . .. Den 2 nästpåföljande december
proklamerades det ärftliga kejsardömet!
Vid handelskammarens middag i Bordeaux
yttrade Napoleon den tredje: Af misstroende
gliga vissa personer att kejsardömet är kriget,
men jag säger: kejsardömet är freden, ty
Frankrike önskar fred, och då Frankrike är
nöjdt, är verlden lugn.
Sedan kom det orientaliska, det italienska,
det kinesiska, det mexikanska och det tyska
kriget!
Den 1 januari 1859 yttrade Napoleon till
den påfliga nuntien: Jag hoppas, att det in-
gångna året skall blifva lika godt som det
nyss förflutna och att det, genom att ännu
fastare tillknyta bandet mellan nationerna,
skall befästa den allmänna freden. Omedel-
bart derefter uttalades till nuntiens granne,
den österrikiska gesandten, den bekanta, ho-
tande nyårshelsningen! Den 29 april förkla-
rades krig!
Krigsmanifestet af den 3 maj 1859 inne-
höll: Jag traktar ej efter några landvinnin-
gar, men jag vill utan svaghet upprätthålla
min nationela och traditionela politik. Härpå
följde straxt Nizzas och Savoyens införlifvande
och längre fram i augusti 1866, anspråk på
1814 års gränser och på Luxemburgs inför-
Jifvande.
Bref till utrikesministern den 11 juli 1866: