este ERA ———— Napoleon den-tredjes programmer. Kejsardömet-ärfreden ! Kejsardömet. är kriget! Sedan Louis Napoleon hade gjort sig ryktbar i verlden genom att två gånger komma in i Frankrike, den ena gången i Strasbourg, den andra i Boulogne, för att uppvigla dervarande trupa att utropa honom till: kejsare; sedan han egge gångerna blifvit tillfångatagen och sedan han i en mängd skrifter förherrligat sin onkels politik, slöt han sitt försvar inför pärsdomstolen med orden: Jag representerar en sak, kjsardömets, en princip, folksuveräniteters, ett nederlag, det vid Waterloo. Den 26 september 1848 uppträdde han första gången som folkrepresentant och introducerade sig med följande ord: Bfter trettio års landsflykt återfinner jag ändtligen mitt fädernesland och min medborgarerätt. Republiken: har beredt mig denna lycka och jag ger den också med tacksamhet och trofasthet min. ed. Jag skall uppbjuda alla mina krafter, för att arbeta på republikens befästande. I hans program för 1848 års presidentval heter det: Jag är icke en äregirig person, som drömmer om kejsardöme och krig. Jag skall sätta min ära i att efter fyra års-förlopp lemna mäkten förstärkt, friheten okränkt i min efterträdares händer. Genom krig förmildras ej vårt onda; fredens bibehållande måste derför vara vår varmaste önskan. Sedan han i egenskap af president inför Guds ansigte aflagt den eden att förblifva den odelbara, demokratiska republiken: trogen och att uppfylla alla de pligter, hvilka grundlagen ålade honom, förklarade han: Jag skall anse alla dem för fäderneslandets fiender, hvilka genom olagliga medel söka att ändra, hvad Frankrike sjelf förordnat. Sedan han i Lyon vederlagt ryktena om en statskupp och i Strasbourg försäkrat, att den titel, efter hvilken han mest traktade, var den ett kallas en man af heder, förklarade han den 8 november 1851: Jag skall icke anfalla nationalförsamlingen. Den 2 december följde; i strid häremot, statskupp, anfall på nationalförsamlingen, densammas sprängning, upphäfvande af den besvurna grundlagen, deportationer! Vid öppnandet af senaten den 18 maj 1852 sade prins presidenten: Jag skall inför er, mina herrar, öppet framlägga mitt blifvande handlingssätt: Då man åter såg mig upprätta kejsardömets institutioner och minnen, upprepade man ofta, att jag ville återinföra sjelfva kejsardömet. Vore detta min afsigt, så skulle denna förändring längesedan ha inträffat; hvarken medel eller tilltällen dertill ha fattats mig. Låtom oss således förblifva republiken trogna . .. Den 2 nästpåföljande december proklamerades det ärftliga kejsardömet! Vid handelskammarens middag i Bordeaux yttrade Napoleon den tredje: Af misstroende gliga vissa personer att kejsardömet är kriget, men jag säger: kejsardömet är freden, ty Frankrike önskar fred, och då Frankrike är nöjdt, är verlden lugn. Sedan kom det orientaliska, det italienska, det kinesiska, det mexikanska och det tyska kriget! Den 1 januari 1859 yttrade Napoleon till den påfliga nuntien: Jag hoppas, att det ingångna året skall blifva lika godt som det nyss förflutna och att det, genom att ännu fastare tillknyta bandet mellan nationerna, skall befästa den allmänna freden. Omedelbart derefter uttalades till nuntiens granne, den österrikiska gesandten, den bekanta, hotande nyårshelsningen! Den 29 april förklarades krig! Krigsmanifestet af den 3 maj 1859 innehöll: Jag traktar ej efter några landvinningar, men jag vill utan svaghet upprätthålla min nationela och traditionela politik. Härpå följde straxt Nizzas och Savoyens införlifvande och längre fram i augusti 1866, anspråk på 1814 års gränser och på Luxemburgs införJifvande. Bref till utrikesministern den 11 juli 1866: